Ett fackeltåg krossar ingen svensk rasism

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-04-06 | Publicerad 2016-04-05

Debattören: Här är nycklarna för att lyckas med antirasistiskt arbete

DEBATT. Rasism har varit erkänt som samhällsproblem under en lång tid, och hotet framstår som större än på länge. Ändå lyser berättelserna om lösningarna med sin frånvaro. Det är därför lätt hänt att en känsla av hopplöshet sprider sig: ”Om ingen har gjort något åt saken, måste det bero på att det inte går att göra något!”

Vanmakten är förödande. Men den är inte grundad i verkligheten. Det finns lösningar – i själva verket sjuder Sverige av konkret antirasistiskt arbete. I min nya bok ”Från snack till verkstad” har jag gett mig ut för att leta efter lösningarna:

I Kungälv har skolorna genom en strukturerad undervisningsmetod brutit rekryteringen till högerextrema grupper.

I Jönköping gick kyrkorna ihop med vänsteraktivister och stoppade en nazistisk marsch.

I Arvidsjaur värvade en fotbollstränare nya spelare på ett asylboende och vann serien.

I Södertälje vände ett fastighetsbolag den negativa trenden i ett utsatt område genom att lyssna på de boendes önskemål.

I Skellefteå och Vänersborg utvecklades en intressegrupp för resandefolkets kultur till en aktivistgrupp för romsk solidaritet.

I Skärholmen och Husby startade lokaltidningar för att rapportera om förorten på ortens egna villkor.

I Smedjebacken, Eskilstuna och på 40 andra platser samlas gräsrötter för att på antirasistisk grund göra sitt lokalsamhälle lite bättre.

Och på internet mobiliserar frivilliga för att bygga nya normer, bredda representationen och utmana diskriminerande magkänslor. I min bok presenterar jag 47 antirasistiska initiativ. De spretar åt alla håll.

Men det går att skönja fyra gemensamma drag:

Förankring. De utgår från de lokala förutsättningarna på gräsrotsnivå, och berörda gräsrötter har ett avgörande inflytande. Tilltalet är verklighetsnära, och de centrala aktörerna är pålästa, kommer ”från insidan” och vet var de verkar.

Fokus. De förstår att man inte kan bekämpa rasismens alla skepnader med en och samma handling, utan avgränsar sig i sak. Med ett fokus på en särskild fråga slipper man förlora sig i analys utan kan arbeta effektivt och systematiskt.

Bredd. De tillåter en mångfald av strategier och ett brett spektrum av aktörer att sluta upp i den utvalda frågan. De söker den minsta gemensamma nämnaren och agerar mot sekterism och renlärighetskrav.

Strategi. De går inte på känsla, utan har en tydlig idé om vad det är de vill åstadkomma och hur det ska göras. De vet också att resultat kan ta tid, och engagemanget präglas av uthållighet, kontinuitet och en lång tidshorisont.

Det duger alltså inte med enkla, symboliska genvägar. Ett inspirationsföredrag eller ett fackeltåg kommer aldrig att kunna ersätta ett tidskrävande systematiskt förändringsarbete, lika lite som man kan nå sin drömvikt genom att fasta i en dag.

Den dominerande formen av finansiering – öronmärkta projektpengar till en etablerad organisation under en begränsad tid – är också tveksam, eftersom den innebär en risk att tappa såväl kontinuiteten som den lokala förankringen. Man kan bygga en god grund – men den hotar att vittra ner när projekttiden gått ut.

Men den viktigaste slutsatsen jag kan dra av mina intervjuer är denna: Tröskeln mellan snack och verkstad är inte så hög som många tror. Det krävs inte en akademisk examen och en helgonlik karaktär för att lyckas med sitt engagemang. De jag har träffat är tvärtom en brokig blandning av proffs och amatörer – flera av dem som lyckas bäst är inte alls några experter på antirasism.

Deras framgång beror på att de gör något.

Marcus Priftis