Det skulle aldrig få hända igen – eller?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-02-20

Debattören: Vi måste våga jämföra dagens Sverige med 30-talets Tyskland

DEBATT. När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.

En annan sak var i stället helt obegriplig: hur kunde det hända?

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

I dag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. I dag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner i dag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?”

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta.

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.

Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna i stället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.”

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna.

Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat.

Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.

Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal.

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Det finns många fler och mycket värre exempel. De ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – är i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för samma, eller värre, ideologi som de som kallade sig för nazister på 30-talet.

Att vara rasist i dag är inte att tro på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra.

Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

Anna Toss

skribent och sociala medier-strateg

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.