Jag går i fängelse – för åtta hönors liv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-01-29
Debattören: Vi alla har ett ansvar att inte delta i våldet mot djuren
DEBATT. I dag blev jag dömd till en månads fängelse för att ha räddat livet på åtta individer. Det var i somras som jag befriade åtta hönor från djurindustrin tillsammans med gruppen Tomma burar. Efter aktionen ringde vi till polisen och berättade vi hade gjort.
Om vi inte hade räddat hönorna hade de blivit dödade efter drygt ett år. Nu får de leva hela sina liv i ett kärleksfullt hem. Rättegången mot oss och straffet jag fick i dag har fått mig att fundera på hur vår svenska lag ser ut.
Det allvarligaste brottet vi har är mord. I brottsbalkens tredje kapitel kan vi läsa: ”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.”
De flesta av oss kan nog känna att det är rimligt med ett högt straff för att ta ett liv. Till skillnad från exempelvis misshandel är tagandet av ett liv oåterkalleligt. Vi kan inte bli berövade på något mer värdefullt än våra liv.
Vilket straff ger mord på ett djur? Svar: Inget. Så länge du betraktas som ägare av djuren så har du laglig rätt att ta livet av hur många fullt friska djur som helst, precis när som helst. Du kan döda 100 000 djur helt öppet och aldrig ens bli uppringd av polisen.
Är det inte märkligt att du kan få livstid i fängelse om du dödar människor men om du dödar djur så går du helt fri? Den enda skillnaden är att vi råkar tillhöra olika arter.
”Men det är ju bara djur”, kanske du tänker, “de har bara värde som en köttbit på min tallrik”. Detta är fördomar som vi har matats med sedan barnsben.
Forskningen visar dock att våra fördomar förleder oss. Ingen som haft nära kontakt med ett djur blir förvånad över att djur kan ha djupa känslor och komplexa sociala relationer som vänskap och kärlek.
Kor, grisar, hönor och fiskar har känsloliv som på många sätt är lika människors. Liksom vi upplever de glädje, sorg, lycka och lidande. Detta är väletablerat inom etologin, vetenskapen om djurs beteenden.
I århundraden har vi trott att de med mörkare hudfärg är mindre värda endast för att de inte är ”vita”, att kvinnor är lägre stående endast för att de inte är män och att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som andra för att deras kärlek riktar sig åt personer med samma kön. Dessa fördomar är inte helt begravda men de är åtminstone inte längre accepterade i vårt samhälle och det är inte längre lagligt i Sverige att diskriminera på grund av hudfärg, kön eller sexualitet.
Är det inte dags att vi också ifrågasätter våra grova fördomar om djur? Då kanske vi kan börja se att djur värderar sina liv lika högt som vi värderar våra.
Senare i vår kommer jag att avtjäna mitt fängelsestraff. Jag gör det villigt eftersom jag var väl medveten om att det kunde bli konsekvensen av vår ickevåldsaktion.
Men varför ska vi straffa djuren? De har inte gjort någon människa det minsta ont. Ändå spärrar vi in dem på livstid och avrättar dem. Vore det inte mer rimligt att ha en lag som i stället straffar de som låser in och dödar oskyldiga individer, såväl djur som människor?
Konsumenterna av djurprodukter bör också hållas ansvariga. Vi alla har ett ansvar att inte delta i våldet mot djuren. Det behöver inte vara svårare än att byta ut maten på vår tallrik. I stället för att äta delar av kroppar kan vi ta del av den goda mat som växtriket erbjuder.
Vi kan alla välja att inte bidra till dödande.
Martin Smedjeback