Skyll inte problemen på dålig uppfostran

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-01-25

Debattören: Det är ofta något annat som får eleven att inte göra rätt

DEBATT. När vi vuxna kommer för sent så brukar vi inte skylla på att vi är dåligt uppfostrade. Och trots att min egen mamma har sagt att jag inte får gå in med skorna på, så gör jag det ibland ändå. Jag tror att när vi gör rätt så beror detta mycket på vår uppfostran. Vi har lärt oss att be om ursäkt, säga tack. Men när vi gör fel, så är det ofta helt andra saker som ligger bakom.

Det är väldigt enkelt att säga att ett barn är respektlöst mot oss pedagoger, inte väntar på sin tur eller sitter och slår med pennan i bänken för att deras föräldrar inte lärt dem bättre. Men om vi frågar dessa barn så vet de ofta vad som är rätt och fel. Det är något annat än uppfostran som får eleven att inte göra rätt.

När vi vuxna svär, kommer för sent, tappar tålamodet eller glömmer handla en sak på inköpslistan väljer vi ofta mellan två olika förklaringsmodeller: stress eller ”andra idioter”. Vi skulle inte ha kommit för sent om det inte var för den där bilisten som körde 70 på en 90-väg.

När våra elever inte beter sig rätt, då pratar vi inte lika ofta om stress eller om det psykosociala och andra bilister. Gruppdynamik, bristande anpassningar och för höga krav, ledarskapet i klassrummet och outvecklade förmågor ersätts plötsligt av två andra förklaringsmodeller: dålig uppfostran eller lathet. Vi vill att eleverna skärper sig och vi vill att föräldrarna fixar till sina barn så att vi kan undervisa så som vi har tänkt.

Men tänk om barn gör fel av samma anledningar som vuxna?

All uppfostran sker i ett sammanhang. Det är skillnad på att sitta vid matbordet hemma eller i skolmatsalen. Det är inte heller samma sak att komma i tid när föräldrarna påminner eller till en lektion efter rast. Olika sammanhang kräver olika förmågor och ibland även olika regler. Vissa elever klarar av att generalisera sin uppfostran, andra gör det inte alls.

I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik som i skolan. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster.

Att en elev inte gör som vi vill kan ha många förklaringar. Om vi i skolan aldrig frågar oss vad eleven kommunicerar med sitt beteende, utan kallar det ”dålig uppfostran”, kan vi heller inte förändra något. Men det finns ju anpassningar som faktiskt skulle kunna hjälpa i situationen. Jag kan ge några exempel.

När en elev talar rakt ut kan bero på dåligt korttidsminne eller nedsatt impulskontroll. Om dessa elever inte ställer frågan just nu, kanske de glömmer vad de tänkte och kan inte komma vidare.

Lösning: Gå igenom en extra gång för de elever som önskar eller ge alltid skriftliga instruktioner.

Att knacka med pennan i bänken kan bero på nedsatt aktivitetsreglering (som vid ADHD). Resurserna saknas rent neurologiskt för understimulerande situationer som ställer krav på koncentration, vilket gör att eleven hittar sätt att ”väcka” hjärnan.

Lösning: Kom överens om en hemlig signal eller gå ner och ställ dig bredvid eleven utan att avbryta undervisningen. Visa att du ser och hör, men utan att eleven behöver tappa ansiktet. Förebygg med rörelsepauser eller varva med en mer aktiv uppgift än att bara lyssna.

Så nästa gång du tror att ett beteende beror på dålig uppfostran, fråga först om eleven vet vad som är rätt och fel. Kolla sedan så att anledningarna inte är de samma som för oss vuxna: för höga krav (stress) eller andra som ställer till det (”andra idioter”).

Linda Jensen