Låt tiggarnas barn gå i svensk skola

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-09-10 | Publicerad 2015-09-09

Debattören: Hållningen hos regeringens samordnare bygger på osanna uppgifter

DEBATT. Marius är tio år gammal. Under hela sin barndom har han kuskat runt i Europa och hjälpt sin pappa att plocka pantflaskor. Förra året kom de till Sverige och för första gången i sitt liv går Marius i skola. Om regeringen får som den vill blir det inte långvarigt.

Regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson skrev tillsammans med Richard Klerfors på organisationen Hjärta till hjärta på DN Debatt den 24 juni att minst 100 barn tagits ur skolan i tre rumänska län för att följa med sina tiggande föräldrar till Sverige. ”Ska vi blint hävda barnens rätt till skolgång i Sverige?”, skrev de och deras slutsats är att dessa barn ”inte per automatik” ska gå i skola här.

Denna hållning är djupt problematiskt. Inte minst för att den bygger på osanna uppgifter.

Under augusti besökte jag de tre rumänska län där hundra barn, enligt Valfridsson och Klerfors, ska ha lämnat skolor för att åka till Sverige: Buzău, Bacău och Sibiu. Jag pratade med skolinspektörer, skolmedlare och fattiga människor i de områden som många lämnat för att tigga i Sverige.

Skolinspektörerna, med övergripande ansvar för hela länet, uttryckte stor förvåning över uppgiften. ”Uteslutet att så många elever härifrån skulle vara i Sverige”, säger Marieta Hărtescu, skolinspektör i Bacău.

”Under inga omständigheter möjligt”, säger Daniela Munteanu, skolinspektör i Sibiu.

”Nej, härifrån åker inga barn till Sverige”, säger skolinspektören i Buzău, Anca Harabagiu.

Många av de romer som jag pratade med gav en samstämmig bild: de är rädda för att sociala myndigheter i Sverige ska omhänderta barnen, därför får de inte följa med på tiggarresorna. ”Den svenska lagen är oförlåtande mot föräldrar som har sina barn på gatan”, sammanfattar Lader Călin, skolmedlare i Bacău, romernas bild av Sverige.

Skolmedlarna utgör kontakten mellan fattiga familjer i romska områden och utbildningsväsendet. I deras anteckningsböcker står alla barn som inte går i skolan noggrant nedtecknade. Där står också var de befinner sig.

Visst är många utomlands – från Sibiu har till exempel 27 åkt till Spanien, 33 till Italien och 14 till Tyskland. I Călins anteckningar hittar vi också sju elever som är i Sverige. Det är de enda från de tre länen jag hittar som vistas i Sverige. Det är långt från sju till minst hundra.

Däremot hittar jag många barn som lämnats kvar i byarna av föräldrar som stuckit till Sverige. Jag träffar till exempel 18-åriga Maria, som tar hand om sina tre småsyskon. Jag möter Sorina, som fått sina sju barn omhändertagna av socialen i Bacău för att hon och maken var i Sverige för att tigga.

Enligt Rädda barnen i Rumänien finns det 82 339 barn vars föräldrar tvingats utomlands för att kunna försörja dem. Av dessa saknar nästan 40 procent båda föräldrar. Mörkertalet är stort.

Den svenska regeringens samordnare borde vara angelägen om att barn som ofta aldrig gått i skola i sina hemländer får göra det i Sverige, i stället för att med siffror tagna ur luften slå mot deras rätt till utbildning. De rumänska skolinspektörerna jag talat med säger att ett problem är att många barn som kommer hem visserligen har gått i skola i länder som Italien, Spanien, Tyskland och Frankrike. Men de saknar dokumentation på vad de lärt sig och får därmed gå om ett år. Det är sådant den svenska samordnaren borde kunna bidra till att lösa.

Marius, 10, älskar att gå i skolan. Mest gillar han svenska. När han väl lärt sig läsa hoppas jag att Valfridsson och regeringen sätter ett annat budskap på pränt än det de har att erbjuda honom i dag – att han inte ”per automatik” ska få gå till plugget.

Aaron Israelson