”Bojkotta inte Kina-OS!”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-20
Johan Engblom om våldet i Tibet: ”Nu har vi ett utmärkt tillfälle att sätta press på Kina”
Tibet är nog det mesta ”långt bort i världen-landet” som finns i dag. Det är så fjärran och oerhört exotiskt, en plats där snälla gamla munkar i röda kaftaner går omkring och ber.
Under senare år också känt för att vara under kinesiskt förtryck och ockupation. Något som fått uppmärksamhet av en del Hollywoodstjärnor.
Den otroligt sympatiske Dalai Lama är tibetanernas ansikte utåt och knappast något folk förefaller så oskyldigt och välmenande som de. Sedan Sven Hedins dagar har detta folk särskilt sig från andra. De bor närmare himlen och är inte som människor någon annanstans. Tibet är lite mera himmelskt liksom.
Även jag känner respekt och vördnad för Tibet med det fantastiska palatset Potala, vilket ser ut som det kommer direkt ur sagornas värld. I höstas kunde jag också uppfylla en gammal dröm om att se huvudstaden Lhasa i verkligheten.
Det var en något nedslående visit då den kinesiska dominansen var så uttalad och total. Omkring halva stadens befolkning är i dag kineser och deras antal ökar ständigt, särskilt efter att järnvägen in till Tibet öppnades 2006. Tibetanerna får ta baksätesplatserna i utvecklingen som går fortare och fortare.
Kineserna är utbildade och kommer med kommersiell kunskap. De etablerar sig som apotekare, optiker och rörmokare, verksamheter som tidigare inte existerade. Nykomlingar uppmuntras också av myndigheterna.
Tibetaner jag talade med var klart störda av den kulturella invasionen. Visst fanns det många som vallfärdade till Lhasa. Och visst fick de be och slänga sig på marken framför Potala – som var Dalai lamas regeringspalats fram till 1959 då han flydde till Indien i samband med ett uppror.
Men den moderna världen håller på att ta över även denna sista utpost och den tibetanska traditionen försvinner lika snabbt som kabel-tv sprider sig.
Den kinesiska regeringens politik är tydlig. Tibet har alltid varit en del av Kina. Man kan också hänvisa till en allians mellan Tibets kung och den kinesiske Tang-kejsaren från 800-talet. Nu utvecklar man regionen för tibetanernas bästa och utrotar de sista resterna av det feodala väldet som tidigare rådde.
Många kineser man talar med (inte bara i Tibet) fattar inte varför tibetanerna inte bara säger tack så mycket för all utvecklingshjälp de fått.
Jag tror att alla människor och platser tjänar på att avmystifieras. Tibet var aldrig något Shangri-La där människorna bara var snälla mot varandra. Det var en teokratisk diktatur och därmed en anomali. Det var ett teknologiskt och socialt efterblivet samhälle. Människorna var fattiga och levde under miserabla förhållanden. Det fanns ingen utbildning utom den inom klostren som naturligtvis främst fostrade nya munkar, inte ingenjörer.
Men från att erkänna att det inte var bättre förr till att säga att dagens situation är bra, är det långt. En kommunistisk diktatur tar inte mera hänsyn till den lilla människan än något annat envälde.
Det är självklart att världssamfundet bör pressa den kinesiska regeringen att ta hänsyn till de tibetanska kraven på inflytande över sin egen situation.
I stället för att försöka svärta ner Dalai lama – och det är svårt, för han varken ser ut eller beter sig som någon upprorsmakare – borde man föra samtal med honom. Han har heller aldrig krävt självständighet för Tibet.
Detta är faktiskt ett utmärkt tillfälle att sätta press på Kina. En enorm prestige ligger i att de olympiska spelen i sommar kan genomföras utan störningar. Allting i Kina handlar om OS. Byggnader och anläggningar ska vara klara. Infrastruktur ska färdigställas. Det gäller vägar, avloppssystem, tunnelbanelinjer och flygplatser. Inget får gå fel.
Bojkotta inte OS, utan åk dit och säg vad vi tycker. Sannolikt hjälper det mer än något annat.
Dagens debattör
Johan Engblom
48 år, Esbjörnamåla, Småland
Religionshistoriker och författare.