I Danmark skulle vi aldrig stänga ute SD
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-09-17
Företrädare för Dansk Folkeparti: Stor skillnad på hur våra länder ser på demokrati
Helgens val i Sverige påminde på många sätt om folketingsvalet i Danmark i november 2001. Då fick Dansk Folkeparti ungefär 12 procent av rösterna och 22 mandat. Efter det valet skapade liberaler och konservativa en regering, med Dansk Folkeparti som stödparti. Det visade sig vara en livskraftig och hållbar konstruktion. Samarbetet höll fram till folketingsvalet 2011 – och fick den danska invandringspolitiken under kontroll.
Samtidigt präglade också den borgerliga koalitionen det övriga politiska landskapet. Inte ens den nuvarande socialistiska regeringen vågar föra tillbaka invandringspolitiken till de kaotiska förhållanden som rådde på 1990-talet.
Men om man bortser från siffrorna och SD:s position som Sveriges tredje största parti upphör genast likheterna. Medan vi i Danmark lägger stor vikt vid ett samarbetande folkstyre, väljer de sju ”etablerade” partierna i Sverige att tills vidare isolera Sverigedemokraterna.
Jag ska inte gå in på de historiska orsakerna till de vitt skilda demokratiuppfattningar som finns i Danmark och Sverige, utan nöjer mig med att konstatera att vi är två väsensskilda storheter när det kommer till synen på hur en demokrati ska fungera.
I Danmarks folketing och andra demokratiskt valda församlingar finns det en tradition att söka så breda uppgörelser som möjligt, eftersom det garanterar att besluten blir långsiktiga och tar hänsyn till så många väljare som möjligt.
Det innebär också att man i Danmark aldrig skulle utesluta de nära 800 000 personer som har röstat på Sverigedemokraterna från inflytande.
Den svenska strategin är inte bara kortsiktig, den är också starkt odemokratisk då den förvandlar Sverige till en tryckkokare som hotar att explodera.
Förnuftiga och sakliga politiker bör betrakta framgången för Sverigedemokraterna som ett folkligt upprop mot en invandringspolitik som är extrem i ett internationellt perspektiv. Det förväntas att antalet asylsökande i Sverige bara i år når 100 000 personer, vilket gör Sverige till ett av de mest extrema invandringsländerna i Europa, inte bara i relation till befolkningen utan också i absoluta tal.
Den svenska befolkningen är långt mer auktoritetstroende än den danska. I Sverige är man betydligt mer upptagen med att upprätthålla en fin fasad än vad vi är i Danmark. Men den extrema invandringspolitiken har kommit som en tjuv om natten till svenskarna. De tillfrågades aldrig om deras land skulle vara det 21:a århundradets ”moraliska stormakt”.
Den avgående statsministern Fredrik Reinfeldt uppmanade under valkampanjen svenskarna att ”öppna sina hjärtan” för de många invandrarna. Samtidigt meddelande han – faktiskt helt ärligt – att det naturligtvis kommer att kosta på välfärden. I Sverige finns det redan gigantiska problem i den offentliga sektorn.
Kanske skulle de etablerade partierna ”öppna sina hjärtan” för det faktum att nästan var åttonde väljare anser att dagens politik är ren galenskap? Kanske skulle man kunna rädda det svenska välfärdssamhället om Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen? SD står inte för någon extrem politik, utan har snarare ett förhållningssätt till invandringspolitiken och EU som är normalt i ett europeiskt perspektiv.
Men det kräver att svenskarna funderar över vad demokrati egentligen är. Ska demokrati vara en simpel majoritetsdiktatur – som den tolkas av de etablerade svenska partierna – eller ska den förda politiken ske inom ramen för samarbete och bred representation?
Morten Messerschmidt