Inget som sker i Gaza ursäktar antisemitism
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-08-07
Jehoshua Kaufman: Låt inte antisemiter gömma sig bakom Israelkritik
”Visst är det fel att trakassera judar och kasta sten på synagogan, men tänk på vad som händer i Mellanöstern!” ”Det är klart att man måste ha förståelse för att araber i Sverige reagerar genom att trakassera judar, med tanke på vad Israel gör!” ”Vad är glåpord eller några smällare när man betänker vad som händer i Gaza!”
Dessa och andra förklarande påståenden dyker upp när de senaste trakasserierna mot judar och synagogan här i Malmö diskuteras. Och så har det varit de senaste 10-15 åren.
Antisemitiska (eller judefientliga, för att undvika missförstånd) incidenter har blivit mera frekventa de senaste tio åren. I alla fall anmäls de oftare och pratas mera om. Men de har alltid funnits.
När jag gick i skolan, på 1960 och 70-talen, hände det ibland att någon ropade ”judejävel”. Inte efter mig, utan efter någon annan judisk elev. Jag vet inte varför jag kom undan, kanske var det bara tur, men jag var glad för detta. Mobbning och trakasserier var vanliga då och min skola gjorde mycket lite för att förhindra det. Elaka tillrop var nog en av de mindre allvarliga varianterna. Några av mina judiska vänner i samma generation har berättat att de fick slåss varje rast för att värja sig och att begreppet ”judejävel” var karakteristiskt för mobbarnas vokabulär.
Då var antisemiterna etniska svenskar, i dag är det, mestadels, människor med bakgrund i Mellanöstern.
Men var det inte bara pojkstreck? Nja, för någon var det väl så men för många var det generaliserande åsikter som de fått med sig hemifrån. Grogrunden var familjen och de rasistiska strömningar som inte försvunnit trots historien. När jag var i gymnasieåldern brukade jag fråga klasskamrater var de fått dessa idéer ifrån. Svaren kunde vara allt från att ”judarna äger ju allting”, ”styr bankerna”, ”har orsakat kommunismen” med mer. Några skämdes, bad om ursäkt och sa ”det bara slank ur mig” men de flesta var ganska bestämda i sina stereotypa åsikter.
Förr gömdes hatet mot judarna bakom religiösa förtecken (det var ju judarna som dödade Jesus och förgiftade brunnar). Sedan var själva den judiska rasen grunden till hatet, och i dag är det hatet mot Israel. Slagorden är desamma och bilderna som sprids är intill förväxling lika. Det som drabbar oss är vårt eget fel och vi förtjänar det och mycket mera än så.
Visst kan man kritisera Israel utan att vara antisemit. Ja, såklart – men efter att ha läst kommentarfälten efter Stefan Löfvens och Mikael Wiehes Facebook-inlägg, efter att ha sett och hört demonstranternas plakat och slagord, så tycks många antisemiter gömma sig bland Israelkritiker. I Paris anföll i veckorna stora grupper av demonstranterna synagogor så där behöver man inte fundera på vad det handlar om. De antisemitiska incidenterna har ökat i hela Europa, under täckmanteln Israelkritik.
Som jude ska jag inte behöva vara rädd för att visa att jag är jude. Jag ska kunna ha en kippa på huvudet, bära en davidsstjärna öppet, ja till och med visa om jag stödjer Israel. Trakasserier ska leda till att ledande politiker öppet visar sitt stöd för de utsatta – inte att de ursäktar förövarna.
I Malmö, som har drabbats hårt, har mycket gjorts, framför allt i skolorna. Men mer behövs och för invandrargrupperna behövs speciella satsningar så deras eventuella fördomar inte följer med och blir till ett problem i deras nya liv i Sverige.
Jag och andra judar har funnits i Sverige i länge, ibland i många generationer och bidragit till samhällsutvecklingen. Vi vill fortsätta att leva här. Men om situationen förvärras och vår tillvaro som judar försvåras finns det egentligen bara ett land som säkert tar emot oss och erbjuder oss ett liv utan förföljelse.
Jehoshua Kaufman