Provocerande att feminister utesluter män
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-07-23 | Publicerad 2014-07-18
DEBATTÖREN: Jag kommer fortsätta kritisera diskriminerande strukturer så mycket jag bara kan, för mina döttrars skull och för min egen
Jag skrev en text om sexism i en känd barnfilm. Sedan skrev jag en annan text där jag berättade att min dotter har fått mig att bli feminist. Båda texterna lästes av många och kritiken blev massiv. Jag har de senaste veckorna kallats för korkad, nyvaken, skrytsam och massa andra tillmälen som mest syftar på vad jag har mellan benen. Allt detta hade jag väntat mig och nästan sett fram emot, eftersom kritik är ett tecken på att man berör människor. Det jag inte hade väntat mig var att kritiken skulle komma från andra feminister, framförallt kvinnor, såväl etablerade som gräsrotsfeminister.
Det började med att Martina Montelius och Linda Skugge raljerade över mig i Expressen. Feministen Hanna Jedvik skriver i GP om hur problematiskt det är att jag och andra män får uppmärksamhet när vi lyfter fram feministiska frågor. En annan feminist, Emerentia Leifsdotter Lund, avhandlar samma tema i Expressen. Hon menar att vi pappor som får för oss att bli feminister måste sluta skryta med det.
Samtidigt med detta gick jag med i en av Sveriges, troligtvis största feministiska grupper på Facebook med runt tiotusen medlemmar. Genast insåg jag att det i detta slutna rum pågick Svensk mästerskap i att reda ut vilken dåre jag är, och att många av de som utåt vill framställa sig själva som toleransens fanbärare i själva verket är de mest fördömande. På Twitter har jag av feminister kallats för jävla as och andra mer påhittiga tillmälen, men den mer sakliga kritiken mot mig, från feminister, har i stort gått ut på att jag är en vit heterosexuell man som är för dåligt påläst för att förstå den feministiska kampen, och att mina texter om feminism får på tok för stor spridning.
Det som verkar undgå dem är att de gör precis samma misstag som de kritiserar andra för: De definierar mig efter mitt kön. Att mina texter får stor spridning och läses av många kan, enligt deras resonemang, inte bero på att det är välskrivna texter som lyfter relevanta frågor och skapar aha-upplevelser för människor. Istället beror texternas stora spridning endast på att jag har en penis dinglandes mellan benen.
Eller som när Hanna Jedvik skriver att det är beklagansvärt "flickvänner, fruar, politiker, systrar, kollegor, vänner inte har blivit tagna på allvar eller sedda som jämlika i de här männens liv innan de fick egna döttrar" reducerar hon mig också där till att agera, tänka och resonera endast i egenskap av man. Att även många mammor, precis som jag, börjar engagera sig för att motarbeta orättvisor mellan könen först när de får döttrar är något hon och andra feminister inte vill kännas vid.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför det sticker i så många feministiska ögon att även män ger sig in i och tar plats i debatten om jämställdhet. Som det ser ut i dag är det utrymmet vigt åt majoriteten kvinnor, och att då lägga sin tankeverksamhet på att mota oss män i grind, känns som ett otroligt slöseri med feministisk energi.
Ibland får jag känslan av att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en vit heterosexuell man att ta sig in i de feministiska finrummen. Men vet ni vad, jag har inget behov av några finrum. Jag kommer fortsätta kritisera diskriminerande strukturer så mycket jag bara kan, för mina döttrars skull, men även för min egen skull, eftersom ett jämställt samhälle är något som alla vinner på. Det får bli min egen kamp.
Joakim Lamotte