Min kompis gråter - de tror att hon fejkar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-06-24
Debattören: Orimligt att en cancersjuk människa ifrågasätts och utförsäkras
Min kompis gråter. Jag ser att hon försöker hålla emot. Men en envis tår tvingar sig över brädden och letar sig ner över kinden. Hon vill jobba men kan inte.
Tre år har gått av cancerbesked, massiva gifter som har tagit kål på aggressiva celler men i stället lämnat spår av domnade leder och en nästintill ständig trötthet. Nu sitter hon här framför mig, snart utförsäkrad eftersom cancerdjävelskapet inte har haft vett och skick att försvinna raskt nog, och hon skäms. För att hon har blivit ifrågasatt så många gånger nu, både av professionella och av, vi kan kalla dem "De", att hon själv har börjat tvivla på om hon kanske ändå inte är så orkeslös och sjuk som hon själv inbillar sig.
De misstänker att många som får sjukpenning fuskar och i själva verket skulle kunna jobba, i alla fall lite. Att man ojar sig över en ond rygg men egentligen målar om husfasaden och pysslar med betald fritid om dagarna.
Kanske är jag godtrogen men jag känner mig säker på att min kompis inte bluffar. Hon är som folk är mest: plikttrogen så in i dängen. Med större fara för att jobba sig sjuk, än att fejka sjukdom för att slippa jobba. Det är de som utgår från att hon och andra fuskar som borde skämmas. De som har raserat tilliten för vårt gemensamma sjukförsäkringssystem.
"Visst finns det dagar när jag känner mig pigg och då skulle jag väl kunna jobba! Fast i och för sig skulle en arbetsdag också innebära att jag måste gå och lägga mig direkt när jag kommer hem, utan att kunna umgås med min familj. Och alla dagar, de flesta, orkar jag ändå knappt ur sängen".
Hon dividerar hit och dit, om en läkare som inte tror sina öron och känner sig ifrågasatt när Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens handläggare, i enlighet med sina uppdrag, försöker spåna kring sjukdomsprognos och indirekt ifrågasätter läkarens kompetens och bedömning.
Jag blir osäker på om hon själv inser det orimliga. Att hon, som efter att ha få stå upp i två timmar på sonens skolavslutning, var helt däckad efteråt. Att hon, som inte orkar gå en promenad på 10 minuter, får ta bussen mellan två hållplatser. Att hon inte skulle anses tillräckligt sjuk för att få sjukersättning är inte bara orimligt utan just sjukt.
Inför utförsäkringen får hon rådet att säga upp sig från sin fasta tjänst och gå ett program för långtidssjukskrivna på Arbetsförmedlingen. Fast det är såklart inte säkert att en ny arbetsgivare skulle dyka upp, redo att anställa någon som inte vet hur mycket hon kommer orka jobba. Alternativet är att förtidspensionera sig, för att åtminstone inte behöva oroa sig för indragna bidrag.
I båda fall är alltså den bästa hjälpen hon får att lämna sin anställning. Inte hjälp att i sin egen takt kunna återetablera sig på det jobb hon har. Fast hon helst av allt vill jobba, så prejas hon ut från sin arbetsplats. Av dem, som säger sig stå för en arbetslinje.
Dagen efter vår träff mailar hon och ber om ursäkt för att hon blivit upprörd, det vill säga fällt en uppgiven tår. Jag svarar: det är fan-i-mig befogat att bli upprörd!
Monika Arvidsson
utredningschef tankesmedjan Tiden