Det räcker inte att fördöma barngifte

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-06-05

Soraya Post (FI) svarar på kritiken om dotterns förlovning: Handlar om att förändras som människa

Nyligen publicerades en intervju med mig i Dagens Nyheter, där jag citerades angående min dotters förlovning som sextonåring. "De ville ha varandra" sa jag i intervjun.

Utifrån det lilla lösryckta citatet har jag blivit anklagad för rasism och kulturrelativism. Jag har också ifrågasatts som politiker. Hur kan en person som tillåtit sin dotter förlova sig vid sexton års ålder - för 20 år sedan - representera sina väljare på ett ansvarsfullt sätt?

Jag är en folkvald EU-parlamentariker och står bakom FI:s politik. Den politiken lyfter de mänskliga rättigheterna, även barnens rättigheter.

Det innebär att jag inte bara är strängt emot barngifte - jag motarbetar barnäktenskap aktivt.

Inom den romska aktivismen finns många exempel på hur man jobbar mot barngifte. Jag har startat romska kvinnoorganisationer som har drivit frågan. För två år sedan fick en romsk organisation i Montenegro Anna Lindhs pris för sitt arbete mot barngifte. Vi har åstadkommit stora förändringar inom det romska samhället. Men vi hade inte åstadkommit en millimeter av det om vi hade haft ett ovanifrånperspektiv och dömande blick.

Att frånta någons rätt att förändras och utvecklas, är ett av integrationsarbetets kardinalfel. Kulturer förändras stegvis, precis som du och jag. Vi förändras och vi kan förändra människor. Att förhindra delaktighet, förhindrar förändring. Att använda sig av ett uppifrånperspektiv och döma ut människor för att de tillhör en viss grupp eller deltagit i den gruppens kulturyttringar skapar en situation där integration ägs, erbjuds och dikteras av endast ena parten. Integration blir en måttsticka att ställa sig jämte, i stället för det möte den kan och ska vara.

Samtidigt normaliseras eller förenklas skevheter i majoritetssamhället genom att man pekar på extremare former i andra kulturer. Oviljan att se sambandet mellan hedersvåld och generellt våld mot kvinnor är djupt problematisk.

När jag hör om unga människor i Sverige som flyttar ihop eller förlovar sig före arton års ålder utan att deras föräldrar blir anklagade för barngifte, så vet jag att jag är annorlunda.

Oberoende av mina handlingar kommer jag alltid att jämföras med de värsta yttringarna i min romska kultur och de bästa yttringarna i majoritetskulturen i Sverige.

Varje dag får jag mejl där människor ber mig att redovisa min skattedeklaration, mina skolbetyg, mitt medborgarskap och huruvida jag snattar i butiker eller inte.

Jag tog mig förbi många mentala blockeringar som majoritetssamhället lagt på mig som rom och kvinna. Jag tog mig också förbi blockeringar som det romska samhället lagt på mig. Båda har försökt hålla mig tillbaka. Båda har puttat på framåt ibland.

Det som gjorde att jag kunde uppgradera mitt värde som människa och växa i min roll var en inbjudan till att få vara med, få tala för mig själv. Jag fick representera mig själv och debattera med andra som jämlikar.

För att bemöta problemet med barngifte behöver vi fler verktyg än bara fördömanden och jämförelser. Vi behöver få med oss dem som faktiskt kan förändra situationen själva.

En människa som har växt i sina tankar kan gå tillbaka till gruppen och återkoppla på ett sätt som förstås av båda parter inblandade i en integrationsprocess.

20 år har passerat. Jag vill bygga vidare på den här förändringen, för den kommer inifrån. Jag vill utveckla den till en demokratisk och lyhörd politik som har plats för alla.

Jag kommer inte att ge fler kommentarer om min familj eller mitt privatliv. Nu ska jag åka till Bryssel och fortsätta den aktivism och politik som jag drivit med hjärtat, i hela mitt liv. Mot barngifte och mot den form av integration som splittrar i stället för att ena.

Soraya Post