Feminism provocerar mer än kvinnohat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-06-04

Två indiska flickor våldtogs och hängdes upp i ett träd. I Pakistan stenades en kvinna till döds för att hon gift sig med fel man. Det är inte första gången mäns våld mot kvinnor i andra länder synliggörs. Gång på gång läser vi om kvinnor som våldtas så brutalt att de dör, om kvinnor som stenas och om kvinnor som får ansikten och kroppar vanställda av syra för att de vägrat gifta sig. Det engagerar och förargar människor och då återuppväcks diskussionen kring våldet och förtrycket som drabbar miljoner kvinnor i världen.

Det är ett omfattande samhällsproblem. Överallt i världen mördas, våldtas, könsstympas, torteras, fängslas kvinnor just för att de är kvinnor. Nästan hälften av alla vuxna kvinnor har blivit utsatta för våld av sina partners, var fjärde kvinna har utsatts för sexuella övergrepp och i de flesta väpnade konflikter så förekommer systematiska våldtäkter mot kvinnor. Där borta alltså. Inte här väl? Sverige är ju världens mest jämställda land men där borta, där lever kvinnorna under fruktansvärda förhållanden det vet ju alla. Och det vill alla ta aktiv och högljudd ställning mot.

Men det är ett bekvämt ställningstagande. Det är säkert och kräver inte att vi tar faktiskt ställning  eller gör oss obekväma för alla är med på tåget; det som drabbar kvinnorna i Indien, Pakistan och Iran är ju fruktansvärt hemskt. Men vad händer om vi riktar strålkastaren mot det egna rummet? Vågar vi granska våldet som drabbar kvinnorna runt omkring oss, vågar vi granska de svenska männens våldsnormer eller ska vi fortsätta blunda för det förtryck som pågår mitt under våra näsor?

Men feminism är och förblir mer kontroversiellt än kvinnohat och feminister mer föraktade än våldet de motarbetar och det sätter stopp för diskussionen. Många män blir ofta mer upprörda över att bli ihopgrupperade än över att kvinnor våldtas och mördas. Det kidnappar debatten och riktar sympatierna åt fel håll vilket försvårar synliggörandet av mäns våld mot kvinnor vilket i sin tur omöjliggör förändring.

Alla känner en kvinna som våldtagits men ingen känner en våldtäktsman. Alla känner en kvinna som blivit utsatt för våld, men ingen känner en man som slår. Hur kommer det sig?

Män som slår och våldtar är inga monster. Då hade det varit så mycket enklare att ta ställning. Men män som slår och våldtar har ofta familjer som älskar dem, vänner de bryr sig om, kvinnor de lever tillsammans med och barn de skulle dö för.  Och man vill gärna tro att den där snälla fina killen man känner och tycker om aldrig skulle kunna göra fel. Då är det enklare att utgå från att kvinnor ljuger än att mannen man tror sig känna skulle kunna göra något så fruktansvärt. Alla hatar ju en våldtäktsman. Även de som våldtar och de ser sig sällan som sådana.

Samhället är dessutom otroligt förlåtande mot män som slår och kränker. Speciellt om mannen ifråga har en förlåtande egenskap. Eller så är han känd och då kommer han undan med lite vad som helst för "alla kan begå misstag" och så får han en andra chans och världen glömmer.

Kvinnor är alltid villebråd, alltid utsatta och kan aldrig känna sig säkra eller fredade. Oavsett om det handlar om kvinnor som stenas i Pakistan eller kvinnor som misshandlas i Sverige så handlar det om samma könsmaktsordning. Det handlar om män som förtrycker och som tar sig friheter på kvinnors bekostnad. Män som ser sin rätt till kvinnors kroppar och liv som självklart. Samma strukurer, tankesätt och kvinnosyn. Här som där borta.

Natashja Blomberg