Alliansen 2.0 är en blek kopia av originalet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-06-03

MP: Grunden till alliansens kris är oförmågan att se de problem som människor ser framför sig.

Med drygt tre månader kvar till riksdagsvalet träffas alliansens partiledare idag i Nacka utanför Stockholm för att lägga fram nya förslag på hur man vill möta de utmaningar som Sverige står inför. Mötet hittades på i samband med alliansledarnas korvgrillning i Maramö för drygt ett år sedan. Man lyckades inte formulera nya förslag då, och sköt istället upp idéutvecklingen ett år.

Många väljare är säkert nyfikna på vad mötet i Nacka ska komma fram till. Den bärande idén för Alliansen 2006 var att sänka skatterna för att ”skapa förutsättningar för fler jobb”, alltså att genomföra jobbskatteavdrag om och om igen. Många har ifrågasatt om receptet fungerat eftersom arbetslösheten är större idag än 2006, men det var i alla fall en idé. Om Alliansen nu vill ta skattesänkarpaus ett par år och inte längre själva tror på jobbskatteavdrag så uppstår frågan – vad är uppföljaren?

Det saknas inte utmaningar i Sverige. Arbetslösheten, skolresultaten, klimatutsläppen och jämställdheten är i behov av politiskt idéer och ledarskap. Jag tycker att Annie Lööf för snart två år sedan visade prov på en uppfriskande självkritik när hon i Almedalen konstaterade att ”alliansens glöd har falnat” och att det är dags att ”trycka på refresh”.

Problemet är väl bara att det vi hittills sett av ”alliansen 2.0” har visat sig vara en blek kopia av originalet. Precis som en lågbudgetuppföljare eller remake i en filmserie som uppenbart saknar vare sig en intressant handling eller eventuella charm som originalet utan bara är skapad för att rida på vågen av originalets intäkter och uppskattning av publiken.

Alliansens fokus ligger inte längre på att lösa samhällsproblem utan att lösa ett annat problem: hur man ska kunna sitta kvar vid makten. De politiska idéerna och visionerna har ersatts av triangulering och taktiserande. Detta är grunden till alliansens kris: oförmågan att se de problem som människor ser framför sig: arbetslöshet, sjunkande skolresultat, klimatutsläpp.

Detta blev också tydligt när Fredrik Reinfeldt diskuterade jämställdhet i Agenda (1/6). Istället för att prata om löneskillnader, mansdominansen i styrelserummen eller det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen så ville Reinfeldt prata om hur Miljöpartiets feminism skulle ”drabba” Sverige.

Miljöpartiet gick framåt i i EU-valet för att vi presenterade våra visioner och idéer för en mer ambitiös klimatpolitik i Europa och stärkta mänskliga rättigheter för migranter och minoriteter. I helgen samlades vår kongress för att anta ett ambitiöst – och fullt finansierat – valmanifest med våra idéer för en varmare politik i Sverige. Idéer om ordning och reda i den svenska klimatpolitiken, om satsningar på skolan, för nya jobb och ökad jämställdhet.

Kontrasten mot Alliansens idélöshet kunde inte bli tydligare. Under samma period har olika alliansföreträdare i stället lagt sin energi på att kritisera Miljöpartiet för att inte fokusera på de ”stora” frågorna, att vi ur ett moderat högerperspektiv skulle vara ”för vänster”, skrivit öppna brev och klagat på att vi inte ser på motorvägar på samma sätt som Moderaterna, påstått att vi driver förslag som inte står med i manifestet och att våra företrädare skulle ha för vida midjemått (!) och så vidare.

Sveriges väljare förtjänar en bättre politisk debatt. Sverige förtjänar en valrörelse där partierna faktiskt presenterar konkreta förslag på hur man ska ta sig an framtidsutmaningarna. Nu har Miljöpartiet lagt fram vårt alternativ. Idag ser vi fram emot att få höra om alliansens förslag.

För tanken med Maramö var väl ändå att åstadkomma något mer än att boka tid för ett nytt möte, med eller utan korvgrillning?

Anders Wallner

Partisekreterare för Miljöpartiet