”Tro inte att tv alltid visar verkligheten”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-26
Magnus Nydén, lärare, om SVT-serien "9A": ”Är det ett samhälle av supermäniskor vi vill ha?”
SVT-serien ”9A” har rönt stor uppmärksamhet den gångna veckan. Det är inte så konstigt. Upplägget är lockande i sin enkelhet: Skall ett antal ”superlärare” på en termin lyckas förvandla en klass från en av Sveriges sämst presterande skolor till en av Sveriges bästa klasser?
Under 13 veckor kommer vi att ha möjlighet att följa 9A med sina nya lärare. Vi kommer att få lära känna eleverna som de personligheter de är och vi kommer att få lära känna ”superlärarna” som de skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor de är.
Och efter de 13 veckorna kommer vi att kunna säga: Ja! De nya lärarna lyfte verkligen klassen. Experimentet lyckades. Det är viktigt med bra lärare!
Jag tror att det blir bra tv. Jag tror att det då och då kommer att visas både underhållande och tänkvärda inslag. Men som oftast när det handlar om tv-underhållning misstänker jag att verkligheten ser lite annorlunda ut.
Eleverna i 9A är självklart påverkade av den nya situationen. Man är mer eller mindre påverkade av att ha en tv -kamera i klassrummet och av vetskapen om att ett kändisskap på näst intill ”Robinson”-nivå är inom räckhåll. Jag tror inte ens att de inkallade lärarna är helt opåverkade av att undervisningen delvis sker inför svenska folket.
Två saker gör mig tveksam till ”9A”:
1. Experimentet.
Som de erfarna lärare de är, vet naturligtvis ”superlärarna” att kontinuitet är viktigt i undervisningen.
De vet att de har fått en möjlighet att med hjälp av nya ansikten, nya röster, nya pedagogiska grepp (och tv) väcka skoltrötta elevers nyfikenhet. Men de vet också att vardagen kommer tillbaka för eleverna i 9A - och för de ordinarie lärare som ska ta vid igen efter tv -terminen.
Kanske är jag för dåligt insatt i bakgrunden, men min spontana känsla är att om man vill göra något mer än bra tv, något mer än ett uppmärksammat skolpolitiskt debattinlägg, då borde man ta ett större ansvar för elever och kollegor.
Jag tycker att de nya lärarna borde ställa som krav för sin medverkan att man skulle få arbeta tillsammans med eleverna under hela läsåret.
2. Budskapet.
Det är svårt att frigöra sig från känslan av att budskapet i ”9A” är att genomsnittsläraren i Sverige är för dålig. Ett dåligt resultat beror på läraren. Arbetsmiljö, resurstilldelning och elever är oväsentligheter i sammanhanget.
”Lärarna ska rekryteras ur eliten”, lyder rubriken på en ledare i SvD den 17 februari. Vilka signaler till samhället skickar ett sådant tänkande?
Ska föräldrar som inte lyckas med uppfostran av sina barn ersättas av en ”super-nanny”?
Ska ett fotbollslag som inte nått målet alltid satsa på en ”super-coach”?
Ska journalister som arbetar på en tidning som tvingas ta emot presstöd ersättas av ”superjournalister” som kan vända skutan rätt?
Ska kyrkor och samfund som har svårt att locka folk anlita tillfälligt inkallade ”superpredikanter”?
Ska stora företag som inte gör tillräckligt stor vinst tillsätta en ”super-VD”? (förlåt, där är vi visst redan…)
Är det ett samhälle av ”supermäniskor” vi vill ha? Eller vill vi ha ett samhälle som tillåter människor att misslyckas, men som gärna citerar Samuel Beckett: ”…det spelar ingen roll. Försök igen! Misslyckas igen! Misslyckas bättre!”
Avslutningsvis: Rekrytera gärna lärare ur ”eliten”, men se framför allt till att det handlar om människor som tycker om – och ser utmaningen i att arbeta med – nyfikna, ibland stökiga och alltid identitetssökande tonåringar.
Ge lärarna förtroende att lägga upp undervisningen efter eget huvud, utan alltför många pekpinnar från politiker och tjänstemän! Låt tusen blommor blomma i skolornas klassrum!
Och tro inte att tv alltid visar verkligheten!
Debattören
Magnus Nydén
61 år, Smålandsstenar.
Adjunkt i svenska och engelska på grundskola och gymnasium.