Hårdare tag i skolan löser inget

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-16

Mari Jensen, skribent: ”Dåligt förslag att polisen ska hämta skolkare”

Jag var en gång ett av alla de barn som du vill hämta med polis Jan Björklund. Hotet om polishämtning återkom ofta i samtal med mig. Jag var inte mer kriminell än genomsnittet, jag rökte och drack inte oftare än mina jämnåriga men jag hade definitivt sämre kontakt med mina föräldrar och lärare. Mina betyg var självklart sämre än genomsnittets, jag var ju inte där så ofta.

Jag är född och uppvuxen i en dysfunktionell familj. Min mamma och pappa var alkoholister. Felet låg inte hos mig. Men allt blev fel ändå.

Någon gång i sjunde klass så orkade inte jag med skolan mer, det var egentligen inte skolan som var problemet, det var livet.

Det blev ständiga möten på skolan där ordet skolplikt ständigt återkom när de diskuterade om varför jag inte var i skolan och varför jag inte kunde uppföra mig.

De på skolan hade ett mantra; skolplikt, omhändertagande, polis. Inget av detta hade den effekten att det fick mig till skolan. Inte plikten, inte hoten om omhändertagande eller polishämtning.

De mumlade alltid något om min framtid, lärandet för livet och så kom de fram till vad de egentligen alltid ville säga, ja just det, det evinnerliga ordet: skolplikt.

Kanske borde de egentligen ha frågat mig:

– Hur är det egentligen? Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa dig med?

Och verkligen ha velat lyssna på mitt svar. För jag kunde prata om någon bara hade velat lyssna. Förutsättningslöst.

Men istället blev det OBS-klass och anpassad studiegång. En studiegång som blev väldigt anpassad, efter mig. Jag kom när jag ville och gick när jag ville. När jag släntrade iväg över skolgården på väg bort från skolan så kom min klassföreståndare ofta springande efter mig med intentionen att dra mig tillbaka in till skolan igen, alltid skrek han något om:

– Skolplikt och polishämtning!

Och jag skrek säkert något stillsamt tillbaka som:

– Rör mig en gång till gubbdjävel så ringer jag polisen!

Ja, herregud du får gärna tycka att jag var en uppkäftig tonåring som var oförskämd mot andra människor. För det är sant.

Jag visade min respekt mot vuxenvärlden, all den respekt jag tyckte den förtjänade.

Kanske hade det varit bättre om min klassföreståndare istället hade frågat om varför jag gick iväg. Och det kanske hade varit bättre om att den rektor jag så ofta blev inkallad till som skulle tala mig tillrätta, hade talat till mig och lyssnat på mig.

Jag mådde inte bra.

Jag fick en egen elevassistent som hämtade mig hemma varje morgon och skulle vara med mig under hela dagen. Var jag inte utpekad innan, så blev jag det nu.

Jag skötte skolan i minst två veckor, sedan började jag bli lite trött på att dra runt på honom överallt, att ha honom ståendes utanför toaletten och bredvid mig i salarna och i matsalen. Det var bara halsbandet och kopplet som fattades.

VOFF! VOFF !

Så jag fick helt enkelt, för att rädda mig själv från denna förnedring, ta och springa ifrån honom en dag. Det hjälpte inte med vakthund. Man måste kanske vilja också. Vilja se en mening med allt. Måste ha en mening med livet. Jag hade fullt upp med att andas.

Istället fick jag byta skola, till en specialklass, special bara för elever som inte orkade. Där hade vi träslöjd hela tiden. Jag svarvade hur många ljusstakar som helst. Uppfyllde skolplikt. Till vilken mening, till vilken nytta? Det såg bra ut i deras papper.

Min skolgång var sporadisk, men jag var inte dum för det. När blev äldre och livet blev lugnare så läste jag upp alla mina betyg med bravur.

Men det är inte betygen som gör människan. Människan finns där ändå.

Vad hade en polishämtning hjälpt mig? Är det verkligen där som lösningen av problemet ligger, att få eleverna till skolan med tvångshämtning? Hur ska ni sedan få dem att stanna kvar? Ska ni låsa in och kedja fast dem? Är det inte bättre att få dem att trivas, försöka få dem att må bra, få dem att lära sig någonting?

Är hårdare tag verkligen lösningen när barnen mår dåligt?

Jag tror inte det.

Dagens debattör

Mari Jensen

39 år, Nossebro, skribent och författare.