Ett liv som började och slutade med mord
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-01-24
Förläggaren Carl-Michael Edenborg minns Mille Markovic
Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men ändå.
I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille, som kom ut i januari 2012, påpekar kriminologen Jerzy Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde gangstern var att han överlevt så länge.
Hans dagar färgades av ständiga dödshot, extrem stress, upprepade fängelsevistelser, trassliga affärer och familjebildning. Vänner förbyttes till fiender, fiender till vänner, väldiga projekt föddes och dog. Vad man än tycker om hans livsval, kan ingen påstå att de var färglösa.
Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av det fejkade kungafotot och annat mer. Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och paranoid, och den satte sina spår i oss alla.
I dag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han skrämde mig med sin boxarfysionomi och hårdkokta stil den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.
Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska: ”Känner du hur hård jag är?” Hans skämtlynne var grovkornigt, han skrattade ofta och mycket.
Det var den sista gången jag träffade Mille.
Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade, rånade, utnyttjade.
Han hotade också var och varannan människa han stötte på, inklusive författarna och mig. Under ett svettigt telefonsamtal avkrävde han mig hela intäkterna av bokförsäljningen ifall Vertigo missade deadline.
I hans form av affärer var andras fruktan det starkaste kapitalet. Mille var på många sätt en typisk representant för den undre världen med sitt våld, sitt missbruk och sitt öde. Men han skilde sig från andra av sin sort genom att han var redo att så öppenhjärtigt dela med sig även sina svagheter och misslyckanden för Deanne och Beata.
Att han själv skulle ha mördat finns det dock inget som talar för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst av reaktionerna när vi publicerade hans biografi. De var ofta laddade med rasism av typen ”kriminell jugge hotar vår kung”.
På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:
Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett mord.
Carl-Michael Edenborg
författare och förläggare på Vertigo
Fotnot: En version av den här texten har tidigare publicerats på författarens blogg.