För mig är "hen" ingen struntsak
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-01-17 | Publicerad 2014-01-16
Moa Svan: Belinda skapar en farlig spricka i feminismen
Det är en feministisk klassiker, att när feminismen kritiseras och blir mindre populär, så ska vissa delar bort.
Vi som är flator, och aldrig har legat med män. Vi har försvarat heterokvinnors rätt att skilja sig och att få dagisplats åt sina barn, trots att vi inte har rätt att få barn. Men nu är det vi som ska ut.
I debatten kring sin tv-serie ”Fittstim – Min Kamp” avfärdar Belinda Olsson kampen för könsneutrala omklädningsrum som en ”livstilsfeminism” och efterlyser ett fokus på arbete, bostad, barn och skolan
Helt plötsligt får hon könsneutrala omklädningsrum att låta som en fånig detalj, i jämförelse med andra riktiga och allvarliga frågor. Men det som är en liten detalj för en feminist, kan vara en stor del av livet för andra.
För mig är inte könsneutralt omklädningsrum en detalj. Det är en möjlighet att få gå in i ett rum och känna sig trygg. Inte bekväm, det kanske få gör. Men att veta att ”här har jag rätt att vara”. Blickarna jag får varje gång jag går in på en damtoalett eller omklädningsrum för damer bränner. Jag stålsätter mig varje gång och hoppas att ingen ska säga något. Eller försöka slänga ut mig.
Rätten till offentliga utrymmen är ingen småsak. När Rosa Parks bestämde sig för att sätta sig var hon ville på bussen så blev hon en del av historien. Det kommer eleverna på gymnasiet Södra Latin, där den första könsneutrala omklädningsrummet infördes, också bli. Sveriges televisions tredelade reportage om feminism kommer det inte.
Språket är inte heller det struntsaker. Det vet alla som var tvungna att säga Ni och inte Du. Du-reformen i Sverige var en del av en jämlikhetstanke. Att på samma sätt använda hen istället för han och hon är ett sätt att jämställa människor.
Det som gör mig orolig när jag hör Belinda Olssons argument är vilka konsekvenser det får för feminismen, när en spricka slås mellan hetero- och queerfeminister. Finns det verkligen en motsättning mellan att engagera sig mot mäns våld mot kvinnor OCH ett dagis där barnen blir kallade för hen?
På 70-talet slogs flatorna för att få ha banderollen ”lesbisk kamp är kvinnokamp”. Nu är det transpersoner och queera feminister som ligger pyrt till. Ord som hen och könsneutrala omklädningsrum provocerar, allt från näthatare till programledare på Svt.
Förstör vi för er andra feminister? Genom vårt normbrytande liv?
Jag skulle vilja säga att vi inte gör det. Vi ligger i framkant. Tack vare vår kamp kan jag leva med en annan kvinna i ett äktenskap där vi ärver varandra. Det är en rättighet som bara har några år på nacken. Mary Wollstonecraft, Moa Martinson, Elin Wägner och Selma Lagerlöf hade svimmat om de hört hur långt vi har kommit.
Vi har inte spårat ur, vi fortsätter bestämt framåt. Nöjer oss inte. Men det är inte alltid önskvärt att några av oss springer i förväg. Belinda Olsson frågar teatraliskt om hon blivit för gammal? Nej, det har hon såklart inte. Men hon ligger efter. Och nu drar hon i bromsen. Sluta, stopp. Jag hänger inte med. Sluta!
Fast det egentligen bara är att hoppa på tåget och hänga med.
Moa Svan