Lägg ansvaret på gärningsmannen - inte offret
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-01-10
Hanna Fridén: Sverige behöver titta på England
I dag friades en man för våldtäkt på en kvinna. Hon skrek nej, men han höll fast henne, örfilade henne och fullbordade våldtäkten. Gärningsmannen hävdade dock att han trodde att det var okej trots att hon sa nej, för att han tidigare har haft sex med kvinnor som gillade den sortens sexuella lekar. Lunds Tingsrätt valde därför att fria mannen.
Många har en uppfattning om att Sverige är ett land med en väldigt omfattande sexbrottslagstiftning, men det stämmer bara om vi väljer att jämföra oss med de värsta.
Det stora problemet med Sveriges sexbrottslagstiftning är att vi, i såväl formulering av lagen samt i praktik, lägger ansvar på offret, inte förövaren. Detta möjliggör frikännande domar av det slag där man förklarar att gärningsmannen helt enkelt inte förstod bättre än att råka våldta någon. Detta är väldigt olikt från länder som vi bör titta på, som exempelvis England, där ansvaret oavsett om gärningsmannen var full eller dum, fortfarande ligger på just gärningsmannen.
Ska vi ta ett exempel? Vi kan föreställa oss den fiktiva karaktären Bosse. Bosse ska hem från en fest och är på glatt humör. Han har druckit en del, men han känner sig klar i knoppen och glad. Bosse bestämmer att det inte är någon fara om han tar bilen hem ändå, för det kommer väl ändå inte hända något? Som ni kanske förstår, så vill jag komma till att det tyvärr i Bosses fall skedde en olycka. Det var givetvis inte hans mening, men han borde ha förstått att han inte var kapabel att köra bil. Oavsett om det Bosses mening eller inte att åsamka skada i sitt tillstånd, så döms han fortfarande, och på grund av att han var rattfull så döms han även hårdare. Man lägger nämligen ansvaret på Bosse, för att vuxen person i Sverige ska förstå att man inte är vid sina sinnens fulla bruk när man är full.
Detta stämmer inte vid sexualbrott. Om gärningsmannen skyller ifrån sig och hävdar att det inte fanns ett uppsåt att våldta så är det goda chanser att gärningsmannen blir friad. Det antas att människor i en sån här situation inte är förmögna att ha nog förståelse eller ta nog med ansvar för att låta bli att våldta någon. Man fråntar gärningsmannen allt ansvar och i princip reducerar man dem och deras förstånd till ett litet barns.
I England ser man helt annorlunda på saken. En gärningsman i ett sexbrottsfall döms hårdare om de exempelvis skyller på att de var berusade och inte förstod, för i England så förstår man att vuxna människor måste lära sig att bedöma och ta ansvar för sina handlingar. Man förstår att om en person av något skäl har nedsatt förmåga vid tillfället för att korrekt bedöma om man utför en våldtäkt eller inte, så skulle gärningsmannen ha tänkt på det först, tagit sitt ansvar att inte sätta sig själv i en situation där de av misstag kan råka våldta någon.
Det engelska systemet är inte perfekt, men de är något på spåren. I våldtäktsdomar blir offret fortfarande ifrågasatt vad gäller deras beteende, berusningsgrad, kläder, var de vistades och med vilka. Det handlar om att offret borde ha förstått bättre än att sätta sig i en situation där de potentiellt skulle kunna bli våldtagna. Gärningsmannen går helt fri från ansvar.
Det här påverkar inte bara våldtäktsfall. Det berör också tafs, sexuella trakasserier samt publicering och spridning av nakenbilder på unga på nätet. Det som driver och ursäktar dessa handlingar är att gärningsmännen anser att det är offrets eget fel att det skedde. Det här är en fruktansvärd attityd, och så länge inte ens vårt rättsväsende kan inse att ansvaret ska ligga på gärningsmannen, hur kan vi då förvänta oss att resten av samhället ska förstå det?