En unken kvinnosyn bakom mörkertalet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2014-01-09 | Publicerad 2014-01-07

Polis: Attityderna måste förändras så att fler kvinnor vågar anmäla sexövergrepp

Vid årskiftet publicerades en lista över ”årets största blogghändelser”. Tvåa på listan fanns Karin ”Kajjan” Anderssons råd till våldtagna efter den friande domen i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Tensta som jag var med och utredde. Även mitt blogginlägg om samma händelse listades. Samma dag som listan publicerades så startade Martina Sundman hashtaggen #mörkertalet på Twitter för att synliggöra och ge stöd åt alla dem som har blivit våldtagna, men som inte finns med i någon statistik. Nätet formligen exploderade av berättelser ifrån kvinnor, och även några män. Förutom det extremt tragiska i varje enskild historia så blev det även omöjligt att blunda för hur enormt många som utsätts för grova sexuella kränkningar  i dagens Sverige.

Vi människor har svårt att hantera och samlas kring lidande, kränkningar, katastrofer som sker i det lilla, varje dag, överallt. En självmordsbomb är nästan alltid en nyhet, svältande barn är det sällan, även om fattigdom dödar enormt många fler än terrordåd. De flesta känner till att många barn har dödats i skolskjutningar i USA, färre känner till att de utgör en liten bråkdel av de ca 500 barn som dödas av vapen i USA varje år. Etcetera.

Det är utmärkt att människor samlas mot de problem som uppmärksammas. Ett lysande exempel på det är de kraftfulla manifestationer som hölls efter attacken i Kärrtorp för att ta avstånd ifrån och belysa faran med det nazistiska våldet. Högerextremister misstänks ha dödat drygt en person om året det senaste decenniet, vilket är fruktansvärt. Samtidigt dödas dock ungefär tjugo kvinnor om året av män som de har eller har haft en relation med, och det är ”bara” toppen på ett isberg av grova fysiska och sexuella kränkningar som framförallt kvinnor utsätts för. Detta är troligtvis det absolut största enskilda hotet mot människors integritet, frihet och hälsa i dagens Sverige och det är inte en kvinnofråga utan ett jättelikt samhällsproblem. Men stora och breda manifestationerna mot detta enorma problem är trots det sällsynta. Att det var ännu värre förr och att kvinnor i de allra flesta länder löper betydligt större risk att kränkas gör självklart inte frågan mindre angelägen.

Jag tror att det faktum att den överväldigande majoriteten av de här kränkningarna aldrig uppmärksammas är en av anledningarna till att vi inte har kommit längre. En del händelser, som gruppvåldtäkten i Tensta, leder till den sortens ökad debatt, medvetenhet och maning till handling som är helt nödvändig om vi skall lyckas förändra den här situationen. Dessvärre så tappas fokus ganska snabbt då det enskilda fall som allmänhet och media intresserat sig för inte längre är aktuellt. Kvar blir eldsjälarna i kvinnojourer och andra frivillighetsorganisationer som driver frågan vidare utan det stöd de förtjänar och behöver.

Just ökad finansiering till speciellt kvinnojourer, men även andra organisationer eller myndigheter som arbetar med att ge skydd, stöd och hjälp till utsatta, är en av de viktigaste åtgärderna vi behöver vidta på samhällsnivå. Det krävs även utbildningsinsatser och en kontinuerligt förbättrad lagstiftning, exempelvis borde sex utan samtycke kriminaliseras. Brottsofferperspektivet behöver också stärkas i  hela rättskedjan, inte minst under rättegången och speciellt i sexualbrottsmål. Det handlar både om en rimlig bevisvärdering och ett sätt att bemöta målsäganden som inte innebär ytterligare en kränkning.

Jag tycker också att vi behöver se att det faktiskt kan finnas ett motsatsförhållande emellan en praxis med låga straffsatser och svårigheter att få till stånd repressiva åtgärder mot gärningsmän och möjligheten att minska brottsoffers utsatthet. Detta blir tragiskt tydligt genom att många kvinnor som utsätts för extremt grova kränkningar tvingas att själva fly och/eller gå under jorden. Några av de kvinnor som har vägrat att låta sig skrämmas iväg lever inte längre idag. Vi behöver så klart bli bättre på att skydda dem som lever under en hotbild, men dessvärre är en del kvinnor bara trygga då deras plågoandar sitter inspärrade.

De allra viktigaste förändringarna sker dock inte genom lagstiftning utan genom förändrade attityder. Ökad jämställdhet leder rent generellt till mindre våld mot och sexuella kränkningar av kvinnor, men vi måste också specifikt göra upp med alla sjuka föreställningar om att kvinnans sexualitet får och bör kontrolleras. Bara i de ofta dramatiskt olika sätt vi ser på och talar om kvinnor och män med ett aktivt sexliv ligger många unkna värderingar dolda. Det finns så klart en koppling emellan den attityden och det allra mest vidriga förtrycket där en kvinnas kön anses vara bärare av en släkts ”heder”. Men det finns även en koppling till det faktum att många män tar sig rätten att med hot, våld och kränkningar behandla en partner eller ex-partner som om de hade någon sorts äganderätt över hennes sexualitet.

Vi behöver även göra upp med den skuldbeläggning offer för vissa brott, och speciellt då våldtäkter och andra sexuella övergrepp, utsätts för av omgivningen. De ifrågasätts för att de gick hem/var med fel kille, för att de inte kämpade emot mer, för att de anmäler, för hur de reagerar eller inte reagerar på övergreppet, och så vidare. Det faktum att en friande dom eller nedlagd förundersökning i mångas ögon felaktigt ses som ett bevis på att den utpekade förövaren är oskyldig och att ingen våldtäkt har skett blir dessutom ytterligare en grov kränkning av offret. Det är dessvärre inte konstigt att de flesta våldtäktsoffer aldrig anmäler brottet. Resultatet blir att övergreppen får fortsätta och att förövarna aldrig får någon signal om att de har klivit över en oacceptabel gräns.

Att vara ett offer för fysiska eller sexuella kränkningar är att vara utsatt. Det första och största ansvaret hos omgivningen är att våga se, höra, fråga, stötta och finnas till hands utan att döma. Om man som brottsoffer känner sig trygg, så ökar dessutom förutsättingarna för att en eventuell rättsprocess fungerar. Även om en fällande dom är en sorts upprättelse, så är den förståelse och omsorg man har rätt att möta av människor omkring sig minst lika viktig. Det visar reaktionerna på #mörkertalet, och det visar också många av de meddelanden som jag fick efter att jag publicerade bloggtexten om gruppvåldtäkten i Tensta. En kvinna skrev ”Jag fick för första gången känslan av att det inte behöver vara så att ingen bryr sig på riktigt, vilket annars har varit den dominerande känslan för mig under, och ända sedan mina utsatta år”. Det är ett fruktansvärt underbetyg för hennes dåvarande omgivning. Här måste vi alla bli enormt mycket bättre.

Slutligen, det går inte att skriva om sexuellt eller fysiskt våld mot kvinnor utan att nämna det faktum att förövarna nästan alltid är män. Det existerar ingen kollektiv manlig skuld. Det är inte mitt fel att någon annan man våldtar eller slår, lika lite som man som kristen eller muslim kan klandras för vad andra med samma tro har gjort. Men däremot har jag som man ett specifikt ansvar att inte bidra till problemen. Hur agerar jag som förebild för mina barn, i skolan, i idrottsklubben eller på fritidsgården? Hur uttrycker jag mig på sociala medier eller i låttexter? Reagerar jag då kompisen talar nedsättande om kvinnor? Säger jag ifrån då jag på en fest ser någon tafsa på en tjej som är uppenbart obekväm, eller tenderar jag att ursäkta dem som begår övergrepp, att bagatellisera och förringa kränkningarna? Hur beter jag mig själv mot de kvinnor jag möter? Använder jag mitt fysiska övertag för att försöka få som jag vill, få vad jag vill? Är jag medveten om att jag kan uppfattas som skrämmande utan att det är meningen, är jag lyhörd och har säkra marginaler till vad som skulle kunna innebära en kränkning av någons fysiska eller sexuella integritet? Gäller detta även då jag har druckit alkohol, och om inte, avstår jag i så fall ifrån att dricka? Även vi män som aldrig medvetet skulle begå övergrepp behöver tänka på hur vi uppfattas och vad för värderingar vi sprider, legitimerar och ursäktar.

Högst upp på listan om bloggar som förändrade Sverige fanns ”Trettiotre anledningar”, en blogg som startades för att besvara frågan ”Varför behövs feminism?”. Att den frågan fortfarande kan vara aktuell så som världen ser ut är för mig ett mysterium. Jag borde kanske lista mina trettiotre anledningar också, men här och nu nöjer jag mig med min nummer ett:

Feminism behövs för att alla människor, oavsett kön eller könsidentitet, har samma rätt att leva ut sitt liv som de vill, fria från rädsla, hot, våld eller sexuella kränkningar var än de befinner sig.

Martin Marmgren