Adelsohn Liljeroth utnyttjar sin maktposition i populismens anda
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-12-21 | Publicerad 2013-12-20
Ametist Azordegan: Kulturministern är ingen moralpedagog och ska inte fördöma Ken Ring
I torsdags skrev Ken Ring ett långt inlägg på Facebook där han bland annat kallade Grammisjuryn för ”oseriösa trendföljande idioter” för att han inte blivit nominerad till något musikpris i år. Ken Ring var frustrerad och skrev också "knulla P3 Guld och Grammis".
I dag kom ett svar, från självaste kulturministern Lena Adelson Liljeroth. På sin Facebooksida skriver hon ett inlägg som lyder "Sorgligt läsa rapparen Ken Rings utbrott på Grammisjuryn. Han må vara hur bitter och arg som helst men uttrycket 'knulla P3 Guld och Grammis' visar hur vanligt det är att koppla sexualitet till våld och hämnd”.
Jag är smått chockad över att kulturministern kommenterar en enskild artists bravader och uttalanden. Liljeroth begår enligt mig här ett övertramp i sina befogenheter och utnyttjar sin maktposition i populismens anda, några veckor innan valår drar igång på allvar. Artister och konstnärer får faktiskt måla tavlor, författa litteratur och skriva låttexter som är hur osmakliga som helst utan ministrars fördömanden, i Sverige är det så i alla fall. Framförallt får artister privat uttrycka sig hur illa som helst, utan att statsråd dömer ut dem.
Vi är redan skyddade av väl fungerande begränsningar av yttrandefriheten där saker som hets mot folkgrupp inte får uttryckas. Musik- och kulturhistorien är dessutom fylld av konstnärer och artister som sagt och gjort mindre smakfulla ting.
Och det är inte en kulturministers roll att avdöma god eller dålig smak, kulturministern är inte moralpedagog. Än mindre ska hon opinionsbilda om enskilda svenska kulturutövare eller, som i detta fall, använda dem som politiskt slagträ.
Min tolkning är att hennes uttalande går i linje med Moderaternas försök att fånga in fler kvinnliga väljare genom en offensiv mot sexbrott, ett ämne som statsminister Fredrik Reinfeldt fokuserade särskilt mycket på i sitt årliga jultal. Med andra ord offrar vår kulturminister, den person som ska värna om kulturlivet, svenska kulturutövare för att positionera sig inför valet.
Om kulturministerns agerande i dag dras till sin spets liknar situationen plötsligt som ett läge då Sverige har ett kulturliv styrd av centraliserad makt, där en person i maktposition har befogenhet att förkasta och godkänna artisters uttryck. Jag menar, var går gränsen? Vill kulturministern även recensera enskilda regissörer och författares uttalanden och påverka efterfrågan på deras verk?
Kulturministern utnyttjar mer eller mindre sina befogenheter när hon opinionsbildar för eller emot en enskild konstnär. Detta är likvärdigt med att detaljstyra kultur eftersom hon nu påverkar opinionen och därmed också efterfrågan på en enskild artist.
Jag hoppas detta aldrig händer igen.
Ametist Azordegan