– Modernt igen att förakta underklass

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-12-23

Debattören: Jag är gammal nog att minnas trettiotalets hierarkier

Jag är gammal nog ett ha egna minnen av trettio- och fyrtiotalens sociala hierarkier. Hur de fungerade. Lägre tjänstemän: bankkamrerer-postkassörskor-fattigvårdens handläggare-folkskollärare var maktens redskap mot underklassen. Redskap som njöt av sin position. Bankkamreren som kunde neka ett lån till torpets utsäde. Postkassörskan som ilsket fräsande lämnade ut det rekommenderade brevet. Fattigvårdens tjänstgörande som iskallt hånlog över den ogifta småbarnsmamman. Läraren som ostraffat kunde slå fattigungarna. De vuxna omkring mig berättade för varandra vad de råkat ut för. Jag lyssnade.

Under några korta årtionden efter kriget blev det inte längre helt modernt att förakta underklass. Inte politiskt korrekt. Till och med kunde socialsekreteraren tycka synd om stackars Sven och hans kompisar som satt på parkbänken och drack sin sprit: Man vet ju inte hur det gått till att han blivit så där. Vad som drabbat honom.

Idag är vi tillbaka i den hårda världen. Snällismen ett minne blott. Nu politiskt korrekt: Arbetslösa är lata och vill inte söka arbete. De skall straffas för sin slöhet. Alla dessa sjuka är kanske inte så sjuka som de själva tror. De bör arbetsträna. Kanske fuskar de i sin sjukanmälan. Och vi bör inte tycka synd om den som fuskar. Den ogifta småbarnsmamman bör lära sig hushålla med sina små tillgångar. Att tillgångarna är för små tror vi inte på. De tjänstemän ur lägre medelklass som ska handha arbetslösa, sjuka, fattiga har nu återgått till trettiotalets attityder och linjer. Som de är uppenbart mer bekväma med.

Dagspress och tidskrifter fylls med förtvivlans rapporter från plågade sjuka, arbetslösa och andra i utanförskap. De som har ork och kraft kvar att berätta vittnar om total brist på empati från handläggarnas sida. Handläggarna säger då att de endast arbetar efter politiska beslut. Att följderna blir hårda rår de inte för.

De drabbades berättelser är bittert sanna. Inte överdrivna. Emma Stormdals text Frukostflingor, får jag köpa det? (senaste numret av Bang) ett talande exempel på den psykiska misshandeln av svaga. En nyss hjärnopererad med förlamad vänstersida och förlamat ansikte plågas med krav om arbetsträning så fort hon är ur sjukbädden. Jag har nog läst ett femtiotal liknande rapporter från helvetet under de senaste åren. De som skriver är de som har ordet i sin makt. Det finns tiotusentals andra som inte orkar eller kan berätta vad de utsatts för.

Det enda anständiga i denna samhällssituation vore ju att redskapen för tortyren helt enkelt strejkade. Vägrade utföra sina omänskliga uppdrag. En dags total strejk från Arbetsförmedlingens anställda och Försäkringskassans kunde ha effekt. Sätta stopp för förnedringen av människor. Stopp för omänskliga krav på de utsatta. En strejk som aldrig kommer. Lägre medelklass har inget till övers för underklassen och nu har de placerat in alla de svaga i denna sociala kategori. Den arbetslöse civilingenjören är även han i utanförskap och därmed underklass.

Till stöd för de som misslyckats strejkar man inte. Psykologiserande analytiker försöker förklara medelklassens avståndstagande mot underklassen med att de fruktar att själva falla ned i den lägre socialgruppen. Kanske är det så. Men däremot vet jag att utan deras cementerade solidaritet med systemet vore det inte möjligt att upprätthålla. Tjänstemännen säger hela tiden: Vi lyder ju bara politiska beslut. Vi lydde bara order.

Ulla Johansson