Vår svenska syn på tro unikt aggressiv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-09-18
Eli Göndör: Ett upplyst samhälle kan inte avfärda religion som förknippat enbart med outbildade eller svagsinta människor
Utnämningen av Elisabeth Svantesson som statsråd får kritik av olika anledningar. Bland annat ifrågasätts om Svantesson kan anses vara lämplig som arbetsmarknadsminister eftersom hon varit medlem i Livets Ord och därmed sannolikt är troende kristen.
Idén om att en minister inte skulle kunna förhålla sig professionellt till sitt uppdrag på grund av sin religiösa övertygelse har sin utgångspunkt i en ideologisk sekulär föreställningsvärld, som är förhållandevis unikt aggressiv i Sverige. Där ses religion som ett hot mot demokrati och en motsats till bildning och förnuft. Uttryck för ett sådant förhållningssätt förekom även när Per Eriksson 2008 föreslogs som rektor för Lunds universitet. Då ifrågasatte sju lärare vid den naturvetenskapliga fakulteten om Eriksson kunde stå på tillräckligt vetenskaplig grund trots sin kristna tro.
Dagens ideologiskt sekulära uppfattningar om religiositet formades framförallt genom upplysningen under 1700-talets mitt. Vetenskap och modernitet skulle genom förnuft och bildning förpassa religion till historiens malpåse. Så småningom stärktes uppfattningen om religion som något osunt. Karl Marx ansåg att samhällen där religion förekom var sjuka och Sigmund Freud hävdade att religiösa människor var mentalt rubbade. Omfattande maktmissbruk i Guds namn genom historien, räckte för att varje progressiv röst ville skilja stat från religion och därtill dömde ut religiositet som obsolet vidskepelse.
I religionsforskning med fokus på individens vardagslivsreligiositet i vår samtid framträder en bild som tydligt skiljer sig från den ideologiskt sekulära föreställningen om både religion och religionsutövning.
Insikten i religionens värde och betydelse för varje enskild individ visar att människors religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras politiska ambitioner.
Vad som tidigare ansetts vara självklara religiösa kollektiv och normerande religiöst beteende genomgår idémässig decentralisering. Ökad läskunnighet och bildning leder till individuella texttolkningar som utgår från personliga behov av trygghet och sammanhang i vardagen samt frigörelse från religiösa auktoriteters åsikter. Församlingens medlemmar är helt enkelt inte längre styrda av en fast auktoritet med bönehuset som avgränsat utövningsterritorium. Religiösa föreställningar, texttolkningar och religionsutövning skiljer sig helt enkelt från person till person.
Huruvida en religiös politiker styrs av rationella idéer med samhällets bästa för ögonen, eller av apokalyptiska förställningar om jordens undergång och Messias ankomst, vet bara denne själv.
Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad. Idén om att varje individ ska ha rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga idéer och värderingar. Därtill är det orimligt att betrakta religiösa människor som ett kollektiv med en homogen uppfattning och föreställningsvärld.
Vad som bör avgöra Elisabeth Svantessons lämplighet är hennes tidigare meriter och hur hon sköter jobbet framöver. Hur hon ber eller vad hon ber till i glädje eller sorg borde vara hennes ensak.
Eli Göndör