Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-09-07 | Publicerad 2013-09-06

Debattörerna: Ändra lagen så att alla barn har möjlighet att klara skolan

Men vänta nu, Jan Björklund. Vad är det som händer? Vad gör ni med våra ungar?

Kommun efter kommun tar bort skolstöd för barn med funktionshinder och hänvisar till lagen, hur är det möjligt?

Vi försöker förstå. Och vi blir rädda för kylan som möter oss. Vi hör om prejudicerande domar som ger kommunerna fri lejd att inte ge barn det stöd som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet faktiskt fungerar. Så kommunerna tar chansen.

Att politikerna svävar högt ovanför oss medborgare är vi vana vid. Vi skämtar om det, vi ritar det, vi gestaltar det i text, på scen och i film, vi gör musik om det. Oavsett hur vi röstar.

Men när vi i dag ser hur barn med funktionshinder får ta smällen av politikers verklighetsfrånvända rävspel måste vi reagera även utanför vår egen arena. För vår självrespekts skull. Om vi inte kan se oss själva i ögonen och säga: När jag ser brist på medmänsklighet reagerar jag. När jag ser någon skada en medmänniska som inte kan försvara sig, reagerar jag.

De medmänniskor som drabbas den här gången är barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Barn med autismspektrumstörningar, ADHD och dyslexi. Annorlunda barn. Som redan har oerhört svårt att manövrera i vår normativa värld, men som är precis som oss alla: När vi får rätt förutsättningar kan vi. När de här barnen får rätt förutsättningar klarar de målen, får godkänt, ofta mycket väl godkänt, i skolämnena.

Men det händer mycket sällan i en vanlig skola utan omfattande anpassningar. För många av de här barnen, vi vet för vi känner dem, vi ser dem - många av oss delar någon av deras diagnoser – har den vanliga skolan varit ett helvete. I de flesta fall är den det fortfarande eftersom trenden i landet är det billiga alternativet inkludering. Det betyder att alla barn, oavsett behov av stöd, helst ska gå i en vanlig skola i en vanlig klass.

Tänk dig själv att din skoldag utspelade sig på ett tivoli. Hur mycket skulle du lära dig i fritt fall? Hur bra skulle du redogöra för de bakomliggande orsakerna till mellanösternkonflikten i brantaste backen på berg-och-dalbanan? Och för att komma ännu närmare många av de här barnens verklighet: Om någon dessutom om och om igen under din skoldag på tivolit skulle göra plötsliga höga ljud i dina öron, skrika ovidkommande information - hur höga poäng skulle du få på provet? Skulle du någonsin gå dit igen? Om det bara var du av dina klasskamrater som upplevde din skoldag så, hur inkluderad skulle du känna dig?

Om skolplikten ändå tvingade dig att gå dit varje dag, skulle du då kanske till och med börja slåss och sparka vilt omkring dig? Eller, om du var mer introvert lagd vända smärtan emot dig själv och skära dig i armarna när du kom hem? Många av de här barnen börjar nämligen göra det redan i lågstadiet om de går i en skola som inte är anpassad fullt ut. En skola med små grupper, hög lärartäthet, många lokaler att dra sig undan i, djup kunskap om barnens funktionshinder och svårigheter och oändligt mycket lugn och ro. En skola med förutsättningar för just de här barnen att lyckas. Så att deras självkänsla får en chans.

Den absurda lek, som politikerna ägnar sig åt, och som de kallar inkludering är ett exempel på hur våra folkvalda visat sig leva i en fantasivärld. Vi hoppas att det är ett symptom på önsketänkande och inte på det värre alternativet: ett cyniskt sätt att dölja en besparing på barn med alltför kostsamma funktionshinder. Kostnaderna har skenat. Lagen tvingar oss inte att vara så generösa försvarar sig politikerna.

Vi säger: Då är det fel på lagen. Den enda mänskliga reaktionen borde vara ”Hur kan jag verka för att ändra lagen så att alla barn ges verklig möjlighet att vara en del av ett demokratiskt samhälle nu och i framtiden?”

Om inte medmänsklighet får ditt hjärta att klappa, Jan Björklund, så borde samhällsekonomin göra det.  De flesta av de här ungarna kommer snart bli vuxna. Vuxna som aldrig fått en chans att utvecklas för att kunna bidra till arbetslinjen. Vuxna som aldrig fått en chans att komma in i samhället på rättvisa villkor. För lika villkor är inte samma sak som rättvisa villkor. Vuxna som mobbats och kränkts i hela sin uppväxt. Ungar på en skolgård går nämligen inte på det där med inkludering. Vem ska bort? Den som är konstig. Vuxna som i hela sitt liv fått ett entydigt besked från samhället: Om du inte är som vi, får du skylla dig själv. Vi vill vi inte ha dig här. Du passar inte in.

Var hamnar de? Inte i inkludering.

Jan Björklund, ta bollen. För den ligger faktiskt på din halva av skolgården. Stoppa kunskapslösa kommunpolitiker från att omöjliggöra skolgång för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

Mattias Andersson, dramatiker, regissör och konstnärlig ledare Backa Teater

Marit Bergman, artist och låtskrivare

Gunilla Bergström, författare

Bente Danielsson, skådespelare och skribent

Gustav Deinoff, skådespelare och regissör

Julia Frej, musiker

Kajsa Grytt, artist

Robert Gustafsson, skådespelare

Sofia Helin, skådespelare

Nina Hemmingsson, serietecknare

Babben Larsson, komiker

Barbro Lindgren, författare

Tanja Lorentzon, skådespelare

Anja Lundqvist, skådespelare

Måns Möller, komiker

Simon Norrthon, prefekt för Stockholms Dramatiska Högskola

Özz Nujen, skådespelare och standupkomiker

Petter, artist

Stina Rautelin, skådespelare

Thomas Rusiak, artist och producent

Frida Röhl, konstnärlig ledare Teater Tribunalen

Mia Skäringer, skådespelare

Lotta Östlin Stenshäll, skådespelare

Stefan Sundström, artist

Adam Tensta, artist

Johan von der Lancken, teaterproducent

Julia Dufvenius Wollter, skådespelare