Regnbågsbarn måste få rätt till båda sina föräldrar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-08-03 | Publicerad 2013-08-02

Anna Malmquist: Partnerns kön avgör barnets trygghet vid insemination

Det är precis ett decennium sedan svensk lag för första gången gav enkönade par rättsligt erkännande som föräldrar. Det blev år 2003 möjligt för enkönade par att ansöka om adoption. Att adoptera gemensamt skulle dessvärre snart visa sig vara svårt att genomföra i praktiken. Däremot kunde kvinnliga par som fått barn genom insemination låta den icke-biologiska mamman adoptera barnet och dela det rättsliga föräldraskapet med sin partner. När det på senare år blivit vanligare att manliga par får barn i surrogatarrangemang har också dessa kunnat dela föräldraskapet genom närståendeadoption.

Som doktorand i ett forskningsprojekt om regnbågsfamiljer har jag haft förmånen att träffa hundratalet småbarnsföräldrar som alla genomgått just närståendeadoptioner. För dessa familjer har adoptionen en fundamental betydelse. I vardagen kan båda föräldrarna skriva under papper från förskola och skola, hämta ut barnets medicin på apoteket och följa med på läkarbesök. Och skulle de bli oense vid en skilsmässa så har barnet fortsatt rättigheter till båda två.

Samtidigt är adoptionsutredningen en påfrestade och tidsödande process. Den blivande adoptivföräldern ska granskas och bedömas av familjerätten, beslut ska fattas i socialnämnden och adoptionen ska godkännas av tingsrätten. Inte sällan hinner barnet fira sin första födelsedag innan det har båda sina föräldrar på pappret, trots att föräldrarna påbörjat processen så snart de hunnit hem från BB. Under tiden saknar barnet rättsliga band till den icke-biologiska föräldern och skulle stå helt utan vårdnadshavare om den biologiska föräldern avled. Det finns också familjer där föräldrarna drar ut på tiden innan de får i väg adoptionsansökan. Vissa känner sig stressade inför att gå igenom utredningen. Många föräldrar vittnar om att utredarna ställt både fördomsfulla och närgångna frågor.

Ibland inträffar skilsmässor redan innan barnet är fött eller under det första året. Det har i flera fall lett till att barnet förlorar sin ena förälder, den icke-biologiska föräldern har då ingen rätt till vårdnad eller umgänge.

Hur föräldraskapet ska organiseras vid insemination har lagstiftarna alltid funnit komplicerat. År 2005 blev det möjligt att genomföra donatorinsemination för kvinnliga par i Sverige inom den offentliga sjukvården. Det konstiga var dock att enligt denna lag blir inte båda kvinnorna mödrar, vilket är fallet vid adoption. Istället blir makan "förälder".

Om inseminationen sker inom svensk vård behövs ingen adoption, men makan blir inte förälder på det vis som gäller för olikkönade gifta par som får barn genom donatorinsemination. Istället för att behandlas som maka, behandlas hon som om hon vore sambo, och måste godkänna föräldraskapet efter att barnet fötts eller sent i graviditeten.

Bristerna i den nya lagen var uppenbara och därför tillsattes direkt en ny utredning. I denna utredning från 2007 presenteras ett förslag om en könsneutral föräldraskapspresumtion. Precis på samma vis som maken i ett olikkönat äktenskap presumeras som far till de barn hans fru föder, föreslogs makan i ett kvinnligt par presumeras som mor till de barn hennes fru föder. Enligt utredningen skulle detta gälla såväl vid insemination inom svensk vård som utanför.

Med en könsneutral föräldraskapspresumtion skulle regnbågsbarnen födas med tryggade rättigheter. Ändå ligger utredningen "Föräldraskap vid assisterad befruktning" sedan sex år och samlar damm på justitiedepartementet. Inget remissförfarande – inget lagförslag. Det är hög tid nu att plocka fram den gamla utredningen. Det är hög tid att rösta igenom en lagändring för en könsneutral föräldraskapspresumtion.

Anna Malmquist

Doktorand Linköpings universitet