Ryska homohatet tvingar in en hel generation i garderoben
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-08-01
Anders Wallner (MP): Det stockar sig i halsen när jag läser om nazisternas förnedring av hbtq-personer i Ryssland
Sommaren då jag slutade årskurs nio vågade jag för första gången stämma träff med en kille. I lilla Hudiksvall – på den tiden med jumboplaceringen ”Sveriges mest homofoba stad” i RFSL:s rankning – var det få användare registrerade på gaysajter. Ingen hade bild. Men jag hittade en 19-årig kille som skrev att han ville ses.
Jag berättade inte för någon var jag skulle den förmiddagen. Det fanns inte heller någon att berätta för, då jag inte hade kommit ut för någon i min familj eller av mina vänner. På väg till träffen gick jag på skakiga ben, sommarvärmen till trots. Farhågorna skenade iväg. Tänk om den jag möter inte är en 19-årig kille utan en eller flera äldre män? Tänk om jag möter tre rasister med påkar som misshandlar mig?
Det är därför med extra stockning i halsen jag läser om de ryska nazister som lockar till sig unga hbtq-personer på nätet för att misshandla, tortera och förnedra dem och sprida bilder av övergreppen till offrens familjer och omgivning. Den här sortens grova hatbrott är vi lyckligtvis näst intill förskonade från de senaste åren i Sverige. I Ryssland sker de nu systematiskt.
Det nazisterna gör är inte bara att de torterar enskilda individer – de tvingar in en hel generation i garderoben. Tusentals och åter tusentals unga hbtq-personer som inte kommer att våga gå på sin första träff med en likasinnad, av rädsla för våld och skam. Deras komma ut-processer kanske aldrig får komma igång.
Om liknande hatbrott skulle hända i Sverige känner jag mig trygg med att rättsväsende, politiker, medier och allmänhet skulle reagera med avsky mot förövarna. Så är inte fallet i Ryssland. Istället har Putin den senaste tiden signerat flera lagar som direkt inskränker hbtq-rörelsens rättigheter; Pride-demonstrationer har stoppats och all ”gaypropaganda” - det vill säga att öppet visa sin kärlek – har förbjudits. Det är en rysk skymning för hbtq-personer, allra särskilt de unga.
Det var som tur var en, lika nervös, 19-årig kille som mötte mig i Hudiksvall där i slutet av 90-talet. Vi tog en fika och småpratade lite. Jag var väldigt glad när jag gick hemåt och hade tagit de första stegen i min komma ut-process. I Sverige – och för mig - har det sedan gått ganska fort. Femton Pridefestivaler senare har Sverige tagit stora kliv framåt. Jag kan leva helt öppet, får gifta mig med min sambo, är skyddad från diskriminering i arbetslivet och har barn. Även om jag och min familj fortfarande i vissa sammanhang blir sämre behandlade så har lag- och attitydförändringar gjort att Sverige idag kanske är ett av världens bästa länder att leva i som hbtq-person.
Som detta föregångsland ska Sverige ha en egen röst internationellt. Jag vill tacka utrikesminister Carl Bildt som uttalat sig hårt gentemot Rysslands diskriminerande lagar och EU-minister Birgitta Ohlsson som oförtröttligt reser till bland annat östeuropeiska Pride-festivaler för att stötta deras hbtq-rörelser och påverka politiker av alla färger. Jag känner mig trygg av att leva i ett land där regeringsskiften inte innebär att värnandet om hbtq-personers mänskliga rättigheter skiftar, även om det fortfarande finns homo- och transfoba politiker i riksdagen.
Men - Sverige ska inte bara ha en egen röst utan också använda vår position som ett av världens mest öppna länder till att påverka EU:s politik för mänskliga rättigheter. Vi borde kunna vara de politiker som bland europeiska kollegor blir den där envisa personen som alltid lyfter frågorna om hbtq-personer, andra minoriteter och lika rättigheter. Min polska vän Bartek beskrev 2004 sin inställning till Polens EU-medlemskap som en befrielse. EU skulle bli en garant för att hans mänskliga rättigheter som europé tillgodosågs, även om inte hans nationella politiker ville det.
I nästa års val till EU-parlamentet hoppas jag att de svenska partierna blir tydliga i hur vi bäst vill värna situationen för kvinnor och minoriteter i EU:s medlemsländer och i alla de länder som EU har ekonomiska och diplomatiska kontakter med. Det här är ett område där Sverige verkligen skulle kunna göra skillnad i EU och det borde få ett stort avtryck i valrörelsen under våren 2014. Den politiska situationen i Europa är lika dyster som den ryska. Det är ekonomisk kris och hög arbetslöshet i stora delar av EU och inte sedan andra världskriget har vi haft så många rasistiska och högerpopulistiska partier i europeiska parlament.
Då behövs politiker som vågar stå upp för mänskliga rättigheter och jag hoppas att samtliga mandat i EU-parlamentsvalet tillfaller kandidater som är beredda att stå upp för hbtq-rörelsen och andra minoriteter. Det är vi skyldiga Rysslands och östeuropas unga hbtq-personer.
Anders Wallner
Partisekreterare, Miljöpartiet de gröna