"Du tog något från mig som du inte fick ta"
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-07-22
Det här händer inte. Det händer inte någon som mig. Jag är välutbildad, har ett bra jobb och en trygg och säker tillvaro. Det händer inte någon som mig. Du, du är inte en sådan som gör sådant här. Du ser bra ut. Hipsterlook, verkar reko. Du är inte en sådan som gör något sådant här.
Ändå tog du något du inte fick ta. Ändå var det jag som stod upptryckt mot ett stängsel mitt i natten. Det var jag som sa “det här är ingen bra idé”. Det var du som trots detta stoppade in din hand och dina fingrar under mina trosor. Det var jag som tog bort din hand. Det var du som sa “jo, men du vill visst, det vet jag”. Det var jag som blev rädd. Rädd för vad som skulle kunna ske om jag gjorde något mer, om jag på något sätt fortsatte visa att jag inte ville. Kanske hade du slagit mig? Hur skulle jag kunna veta, då du visade dig vara allt annat än den jag trodde att du var?
Du vände mig om med kraft och böjde mig ner. Sen var det jag som kände smärtan. Smärtan från dig. Det var jag som önskade att det skulle gå fort, att det snart skulle ta slut. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle skriva de här orden, och veta att det jag skriver handlar om mig. För varje bokstav känner jag smärtan, sorgen och skammen.
Smärtan över att det gjorde ont. Sorgen över att du tog något du inte fick ta. Skammen över att jag inte vågade göra mer motstånd. Tanken på det som hände slutar inte mala. Alltid är den där. Jag kan inte sova, för den försvinner inte.
Jag kan inte jobba. Jag orkar knappt andas. Sommaren 2013 kommer alltid att vara sommaren som du förstörde. Ett stort tomt mörker är allt du lämnar efter dig.
Varför är det jag som känner mig äcklig och smutsig när det var du som gjorde fel? Du lämnade din kroppsvätska utan att bry dig om konsekvenserna. Nu är det är jag som får bära på den. Bära på att du, ditt äckel, inte bara tog något från mig, utan även lämnade något i mig som jag inte ville ha. Något jag försöker tvätta bort varenda gång jag duschar. Något som får mig att vilja kräkas så fort jag tänker på det. Du är äcklig, inte jag. Så varför känner jag så här?
De säger att det var du som gjorde fel. Men det är jag som tvingas sitta i förhör och återberätta varenda detalj, inte en, utan flera gånger. Flera gånger tvingas jag återuppleva det du gjorde mot mig. Allt detta sker utan att du ens vet. Du lever ditt liv precis som om den natten aldrig hänt. Du lever vidare. Men jag är fast. Fast i minnet från natten i början av sommaren 2013. Natten då jag gick från att vara kvinna till att vara en våldtagen kvinna. Natten då jag fick sitta på avdelningen för våldtagna kvinnor och man tog mina underkläder för “teknisk bevisning”. Natten då du förstörde mig.
Jag vet att det låter som om jag ger mig. Som om jag låter dig vinna, men där har du fel. Jag vet att jag kan resa mig igen. Jag vet att jag är stark. Starkare än du. Starkare än smärtan, skammen och sorgen. Jag tänker ta tillbaka mitt liv. Jag tänker ta tillbaka min sommar. Du har tagit nog, och nu får du inte mer. Men jag vill att du förstår, att du förstår att du gjorde fel. Det är du som är äcklig, och du kommer alltid vara en våldtäktsman. Du våldtog mig.
Våldtäkten har gjort mig sårbar och i behov av stöd och hjälp. Jag hade alltid trott att samhället skulle ge mig hjälp, men hos en instans känns det som om jag har blivit utsatt för ännu ett övergrepp. Polisen. Som jag först kom i kontakt med, som tog hand om mig och lyssnade på mig den natten, för att sedan förvandlas till kallhjärtade byråkrater som bara pratar rappakalja. ”Som du vet är det ju semestertider nu och därför jobbar vi under sommaren med mindre personal, så det är svårt att svara på när vi kan jobba mer med ditt ärende”.
Förlåt så jävla mycket att jag blev våldtagen på sommaren. Att jag inte tänkte på det den där kvällen, jag skulle ha frågat om han inte kunde komma tillbaka efter semestern. ”Ditt fall är inte prioriterat just nu”. Jag är fullt medveten om att jag inte blev slagen blodig, men jag ville inte. Och han gjorde det ändå. Att höra att jag inte är prioriterad får mig bara att känna mig ännu mer värdelös.
Det känns som om man bara är en börda. Att man är ytterligare en mapp med arbete som läggs på polisens redan överfulla skrivbord. Självklart skall poliser, precis som alla andra, få ha semester. Då vi emellertid lever i ett samhälle där många sexualbrott sker på sommaren bör man ha så pass stor kapacitet att utredning av sådana brott inte blir lidande.
Att ha blivit utsatt för en våldtäkt är hemskt. Det har krossat något inom mig. Likaså känner jag mig krossad av hur jag blivit behandlad av rättssystemet. Vad är det för samhälle vi lever i där någon annan tar sig rätten att bestämma över min sexualitet? Vad är det för samhälle vi lever i där man som våldtäktsoffer är den som känner sig äcklig? Var är det för samhälle vi lever i där våldtäktsoffer tvingas genomgå flera integritetskränkande förhör och undersökningar medan gärningsmannen köper en latte på väg till jobbet – utan att ens förstå att det han gjorde var fel?
Jag som blev våldtagen
Fotnot: Redaktionen känner till skribentens identitet, men har valt att låta henne vara anonym.