”Vi startar inga bränder”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-05-31 | Publicerad 2013-05-24

Megafonen: Vi uppmanar alla i orten att organisera sig för rättvisa

Vi kallade till presskonferens för att förklara varför lågorna bränner våra områden. Vi riktade oss till politikerna, till polisen och till journalisterna själva. Medierna rapporterar och ropar på regeringen, regeringen ropar på polisen. Polisen anropar sig själv och förökar sig. Vi ropade också till er, långt tidigare, men för döva öron.

Situationen glider ur polisens händer. Första natten skickar de fler och fler poliser. Symptom på regeringens politik. Kontroll. Övervakning så att ingen tappar det. Fast delar av samhället redan tappat tron på samhället. Orten svämmar över men bränderna vill inte ta slut. Mer poliser kallas in, statsministern lägger all skuld på de unga arga männen, och konfliken fortsätter eskalera. Fler och fler områden brinner.

Det är tragiskt att kollektivtrafik, räddningstjänst och polis attackeras. Ledsamt att bilar brinner, att hus och lokaler skadas. Vi delar förtvivlan med alla andra som ser förstörelsen i våra egna kvarter. Det är just denna förtvivlan som tvingar oss att söka efter strukturella förklaringar som attackerar orsakerna.

Megafonen startar inga bränder. Vi frågar oss varför journalister och politiker är så intresserade av att Megafonen ska fördöma revolten? Ungdomarna demoniseras för att vi alla ska slippa se sanningen. För sanningen kommer att svida. Ledarsidor och polisen demoniserar även oss i Megafonen, säger att vi är ansvariga för det som sker. För att vi inte lagt munkavel på oss själva.

Vi förstår att det är obehagligt, till och med deprimerande, att behöva reflektera över vad som händer i Sverige idag. Ännu svårare för en regering, en poliskår och ett mediauppbåd som är en del av orsaken till det som händer.

Från vår sida ser vi en regering vars svar på sociala problem är fler poliser. Vi ser polisens brutalitet och trakasserier i våra områden. Vi ser verbala rasistiska kränkningar. Knytnävsslag mot ansikten. Grov misshandel med batonger. Vi ser poliser rikta sina tjänstevapen mot ungdomar och skrika: ”Jag skjuter!”.

Vi ser ett reformerat och återigen reformerat skolsystem. Där vi, vänner och syskon kämpar för att klara sig i skolor som saknar resurser. Vi ser att de som kan skickar sina barn till andra skolor. Vi ser bostadspolitik som skapar bostadsbrist. Den mänskliga rättigheten att bo förvandlas till bostadsrätter. Vi ser i de värsta fallen hur våra hyror chockhöjs med förevändningen att husen renoverats när bara fasaden målats om.

Nu är alla på förortens sida och tävlar om att föreslå lösningar. Vart var ni innan det brakade loss? Vi var här och ordnade läxhjälp, föreläsningar och konserter. Kämpade för våra samlingslokaler och bostäder. Nu fortsätter vi att stå upp för vår ort.

De ville att vi skulle ta ansvar. Vi äger inga tidningar och kontrollerar inga myndigheter. Vi tar vårt ansvar genom att föra dialog i orten, organisera och skapa nödutgångar för de ungdomar som ständigt demoniseras. Vi startar en insamling för boende i våra områden som fått sina bilar brända. Vi sträcker ut en hand. Ingen ska behöva leva i hopplöshet.

Vi uppmanar alla i orten att organisera sig för rättvisa. Då ska inte våra bilar brinna, då ska inte stenar kastas. Vi ska utveckla vårt arbete mot polisvåld, vi ska fortsätta utveckla våra utbildningssatsningar, vi ska fortsätta bygga vår gemenskap, ta hand om våra kvarter och visa att det finns en väg framåt för orten.

En fotboja larmar varje gång vi går emot det förväntade. Vi vandrar även om larmet går. Vi går för att vi tror på det, även när bojan skaver. Stig Dagerman skrev ”Bojan väljer foten, vi valde att vandra.”

Vi tar vårt ansvar, kommer ni att göra det?

Megafonen genom

Emma Dominguez

Rami Al-khamisi

Patrik Gronostaj