Alice Teodorescu: Stenkastarna har mycket att vara tacksamma över
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-05-22
”Varför ska Husbyborna vara tacksamma?” frågade sig många på Twitter i går efter att jag efterlyst mer tacksamhet och färre stenar. I ett samhälle där allt tas för givet, där rättigheter inte naturligt följs av skyldigheter, där det inte längre är lika naturligt att ge som att ta emot, uppfattas tacksamheten som en provokation. Det är provocerande.
Att vara tacksam är att erkänna att det dels finns något att vara tacksam för, dels att det finns någon att vara tacksam emot. Det är att erkänna ett beroende till någon eller något utanför en själv. I ett samhälle där det är upp till någon annan att garantera att jag har det bra, där frihet och välstånd kommit att betraktas som en självklarhet har den ödmjukhet som avsaknaden varligt kreerar ersatts av en uppblåst irritation som skriker JAG, JAG, JAG, NU, NU, NU.
Staten varken ska eller bör framtvinga känslan av tacksamhet. Inte av den som föddes i ett demokratiskt välfärdsland, inte av den som kom hit från ett land som den av olika skäl valde att lämna. Men för den som, oavsett ursprung eller etnicitet, tvingats leva utan – utan åsikts- och yttrandefrihet, mat på bordet, utbildning, hopp – kommer tacksamheten. För många av oss vars liv hade sett väldigt annorlunda ut om inte våra föräldrar haft modet att fatta livsavgörande beslut är inte rätten att göra sin åsikt hörd, att äta sig mätt, att utbilda sig och drömma om en bättre framtid än föräldrarnas, något att rycka på axlarna åt. För oss är det på riktigt.
I en perfekt värld där krig och förtryck inte existerar behöver ingen fly. I den riktiga världen där krig och förtryck existerar, där landsgränser gör skillnad på den som är utanför och den som är innanför, är en förutsättning för flykt att det finns någon som tar emot en. Men det innebär inte att det finns någon motsättningen mellan att å ena sidan åberopa rätten att få asyl gentemot en stat och att å andra sidan samtidigt känna tacksamhet mot densamma när den hörsammat ens appell.
I andra länder, inte minst USA, dras tacksamheten inte med samma dåliga rykte. Där är det självklart att den som jobbat sig upp ur fattigdom och utanförskap vill “betala tillbaka” till det samhälle som möjliggjort klassresan. Av tacksamhet, men också i syfte att underlätta byggandet av kommande generationers enkelresor.
Sverige är ett av världens mest generösa länder när det kommer till flyktingmottagning. I det relativt sett icke-hierarkiska Sverige kan den som anstränger sig hårt nå hur långt som helst. Genom lika spelregler för alla, oavsett kön eller etnicitet, skapas förutsättningar för den som vill bryta med utanförskap eller socialt arv. Det ställer höga krav på individen men innebär också att det meritokratiska systemet lyfts framför andra system. Som individ har du alltid ett val, är det en sten eller en bok som kommer att förändra ditt liv? För den som inser att inget kommer gratis finns mycket att vara tacksam för.
Alice Teodorescu