Sepideh Nekomanesh: Nedlåtande syn på muslimska kvinnor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-04-22 | Publicerad 2013-04-15
Debattören: Drevet mot Omar Mustafa intellektuell härdsmälta
REPLIK Under de senaste dagarnas mediedrev mot Omar Mustafa verkar till och med debattörer som Anna-Lena Lodenius ha drabbats av intellektuell härdsmälta. Hon blandar ihop ”den arabiska våren”, utvecklingen mot demokrati i Nordafrika med integrationsfrågor i Sverige och representationen av människor med utomeuropeisk bakgrund i Socialdemokraterna.
Samma misstag gör Carina Hägg, S-riksdagsledamot och medlem i utrikesutskottet. Trots att hon haft tillgång till riksdagens utredningstjänst och betalda resor till länder i regionen verkar hon totalt sakna djupare förståelse för den komplexa region som Nordafrika är. Både Lodenius och Hägg talar om ”islamism” som om det vore något homogent och statiskt. Det är problematiskt att tala om dessa begrepp utan en närmare förklaring, och att klumpa ihop olika länder.
Hägg bygger i sin text på Newsmill sina anklagelser på lös källkritisk grund och har gått fram som en bulldozer i häxjakten mot Omar Mustafa. Varsågoda att lägga fram exempel på olämpliga uttalanden från Mustafa själv! Hägg har tagit på sig en roll som kämpe för ”muslimska kvinnor” inte minst genom att fördöma Mustafa – utan att ett enda kvinnofientligt uttalande av honom själv har kunnat presenteras.
Kampanjen som resulterade i Mustafas avgång visar att bevisbördan för en troende muslimsk man är större än för en etnisk svensk och, säg, troende kristen. Han måste bevisa sina feministiska övertygelser eller sitt stöd för hbt-rättigheter utifrån en annan måttstock.
Kampen för att föra ”den muslimska kvinnans talan” (ofta i singular och som om det vore en homogen grupp) väldigt intressant. Den säger mycket om synen på regionen och dess människor och går bortom detta specifika mediedrev och socialdemokratin.
Bilden av ”muslimska kvinnor” lämnar inget större utrymme till att analysera olikheter på grund av klass, etnicitet, nationalitet med mera. Det hela för mina tankar till den postkoloniala feministen Gayatri Spivaks ord om att ”den bruna kvinnan” behöver räddas från ”den brune mannen”. Den förutsätter att muslimska kvinnor inte kan försvara sig själva eller föra sin egen kamp utan behöver bli räddade. Dessutom förutsätter den att det finns en enda feminism och att den bör se likadan ut över allt.
Men i Egypten, där en stor andel av kvinnorna lever under fattigdomsgränsen, kan fattigdomsbekämpning vara en viktig del av den feministiska kampen. Faktum är att ett nedlåtande beskyddarskap bygger på koloniala föreställningar. Kvinnors olika viljor har kommit till uttryck i regionens olika länder och tvingat fram politiska reformer. Som att Tunisien fick sin abortlag före Sverige och att Turkiet införde nationell kvinnlig rösträtt 1934, elva år innan franska kvinnor fick samma rätt. Kvinnor i och från regionen har heterogena viljor.
Varken jag eller någon annan kan göra oss till talespersoner för den heterogena gruppen ”muslimska kvinnor”.
Sepideh Nekomanesh