Stefan Fölster: Sätt stopp för svensk körkortsapartheid
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-03-07
Fler invandrarkvinnor måste få hjälp att ta körkört för att komma in på arbetsmarknaden
Många svenskar upprörs över att kvinnor i Saudiarabien är så förtryckta att de inte ens får köra bil. Ändå försätter Sverige en stor grupp av kvinnor i samma situation. De flesta av dessa får ytterst svårt att hitta arbete, och förblir helt beroende av sin familj. Bland kvinnor i åldern 20-29 år som är födda utomlands och inte har gymnasieavslut saknar 9 av 10 svenskt körkort, och är därmed omyndigförklarade i trafiken. Samtidigt ställs krav på körkort för de flesta jobb som erbjuds för denna grupp. Det gäller till exempel inom hemtjänsten, brevbärare och många andra tjänstesektorsjobb.
Ofta är det också svårt att ta sig till ett jobb utan möjlighet att köra dit. För alla privata transporter, även något så enkelt som att handla, förblir många kvinnor beroende av sin man eller släkt om det inte finns god kollektivtrafik. Vissa kvinnors familjer motsätter sig att de tar körkort. Dessa kvinnor hamnar lätt i en bedrövlig moment 22-situation. Den höga kostnaden för körkort innebär att de är helt beroende av sin familj för att bekosta den. Samtidigt har de svårt att själva tjäna pengar så länge de inte har körkort.
Även om yngre, utlandsfödda kvinnor utan gymnasieavslut är hårdast drabbade, så är de inte ensamma. Bland utlandsfödda kvinnor totalt har nästan två av tre inte körkort. Bland samtliga kvinnor, både svenskt och utlandsfödda, utan fullföljd gymnasieutbildning har bara en av fyra körkort. Bland samtliga arbetslösa ungdomar i åldern 18-24 saknar hälften körkort.
I Saudiarabien protesterar kvinnor mot förbudet. Najla Hariri, som kört utan körkort har för det straffats ungefär som en kvinna straffas i Sverige som kör utan körkort. Hur kunde Sverige halka in i denna körkortsapartheid? Grundorsaken är inte unik för körkortsregleringen. Departement, riksdagsutskott och sektorsmyndigheter överväger löpande regelskärpningar med de bästa intentionerna. Sektorsmålen, i detta fall nollvisionen för trafikdöda, står i fokus, medan bieffekter och sociala konsekvenser väger lite lättare. På område efter område, om det gäller bostäder, elpriser eller körkort, så drivs på det sättet en regelinflationen fram där kostnad ökar snabbare än inkomster. Efter ett tag har många inte längre råd.
En del kommuner börjar nu betala körkort för utlandsfödda arbetslösa. Det kan fungera i liten skala. I större skala blir det förstås svårt att försvara inför arbetande låginkomsttagare som gnetar ihop till sina körkort. Bättre lösningar finns. Grunden bör vara att myndigheter får direktiv att allmänhetens regeldrivna kostnader inte får öka snabbare än inkomsterna. Transportstyrelsen kanske rentav borde få i uppgift att under de kommande tio åren sänka snittkostnaden för ett körkort till samma nivå som gällde för tio år sedan.
Med innovativt tänkande kan det åstadkommas utan att öka riskerna i trafiken. Ett uppslag kommer till exempel från Australien som tillämpar graderade körkort. En svensk variant skulle kunna vara att ett enklare och billigare körkort enbart berättigar till att köra max 70 km i timmen på dagtid, ungefär vad som krävs för många av jobben med körkortskrav. I själva verket tillämpas principen med graderade körkort i Sverige redan för motorcyklar.
Ett annat uppslag är att i större utsträckning använda sig av körsimulator för uppkörning och utbildning. Det gör det möjligt att till en lägre kostnad bättre träna och testa förmågan i risksituationer.
Det finns många uppslag för hur vägen till körkort kan göras bättre och enklare. Att trafikdiskrimineringen är tämligen onödig gör den desto mer skamlig.
Stefan Fölster
Chef för Reforminstitutet