Anders Wallner (MP): Maramö - början till slutet för Alliansen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-02-25

Drömsemestern som skulle rädda förhållandet kan mycket väl bli mardrömmen i Maramö.

När Alliansen föddes hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004 hade man två syften: Det ena var att ”bryta Socialdemokraternas makthegemoni” och det andra var att skapa fler jobb genom att sänka skatterna, eller som man uttryckte det, skapa ”förutsättningar för fler jobb så att fler människor kan gå från bidrag till eget arbete”.

Huruvida jobbskatteavdraget verkligen gett förutsättningar för fler jobb är oklart. Regeringen hävdar det själva, medan det inte finns några vetenskapliga studier som visat på någon sådan effekt.  Tvärtom hävdar till exempel regeringens egen långtidsutredning och institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att det inte går att dra några sådana slutsatser. Men oavsett om alliansens strategi varit lyckosam eller inte kan så kan vi konstatera att alliansen nu fyllt båda sina syften. De är klara med den uppgift de bildades för.

Det saknas knappast nya uppgifter att ta itu med. Arbetslösheten når nu över 8 procent, långt högre än när alliansen tog makten 2006. Skolresultaten har sjunkit för varje år med Jan Björklund som skolminister, och med alliansens takt kommer Sverige att uppnå EU:s klimatmål först 150 år för sent.

Sedan 2010 har svensk politik stannat av. Alliansen saknar majoritet i riksdagen och verkar inte vara intresserade av att samarbeta utanför det egna blocket. Trots öppningar från flera oppositionspartier har alliansen valt att arbeta vidare i minoritet och också blivit fällda i riksdagen vid en lång rad tillfällen. Nu står det också klart att Reinfeldts så kallade jobbpakt med facket och näringslivet, regeringens enda stora initiativ för jobben den här mandatperioden, spruckit på central nivå.

I stället för att möta de stora samhällsutmaningarna siktar alliansen nu in sig på valrörelse. Trots att hälften av partierna parkerat sig under 4 procent-spärren är tanken att ännu en gång gå till val som Allians 2014.Jag tror att vi är många som har erfarenhet av att ha varit i relationer som känts som att de gjort sitt. Men vi väljer att hålla ihop av bekvämlighetsskäl. Man kanske bor ihop, har barn, eller bara är rädd för hur man skulle klara sig ensam. Det är varmt och bekvämt i Rosenbad.

Men, precis som Annie Lööf sa i Almedalen i somras, ”det behövs ny glöd i Alliansprojektet”, Ѓhdet är dags att trycka på refresh” och att hon ville hitta ”tillbaka till den förändringsvilja som de kände 2006” så är det uppenbart att Alliansen som projekt har börjat kännas som en belastning för de enskilda partierna.

Många par som varit ihop för länge och där gnistan tagit slut bestämmer sig för att åka på semester för att hinna prata och hitta tillbaka till varandra.

Många åker på charter.

Alliansen åker till Maramö.

Men oavsett hur många paraplydrinkar och solnedgångar man får avnjuta tillsammans så landar de flesta i att om vi inte ens har kul här – hur ska vi då orka med vardagslivet tillsammans?

Oavsett hur många ytterligare arbetsgrupper som utses, hur många idékonvent eller nya namn på valplattformar man hittar på tillsammans så måste man någon gång återgå till vardagslivet.

Där väntar jobb-, klimat- och skolutmaningen på Alliansen. Och det är med allt mer ansträngda leenden som Moderaterna försvarar Björklunds misslyckanden med skolan. Centern får allt svårare att förklara varför Anders Borg tillåts stoppa alla viktiga förslag för klimatet. Och Reinfeldt tvingas till allt mer kreativa sätt att räkna för att dölja det som alla nu ser – att arbetslösheten är högre nu än när alliansen tillträdde.

Risken är att alliansens påklistrade leenden på semestervykorten från lantstället inte blir starten på något nytt, utan snarare början till slutet. Drömsemestern som skulle rädda förhållandet kan mycket väl bli mardrömmen i Maramö.

Anders Wallner