TCO: Borgs jobbpolitik vilar på lös grund
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-02-08
Svagt vetenskapligt stöd för att jobbskatteavdrag biter på arbetslösheten
Regeringens jobbpolitik påstås vila på robust vetenskaplig grund. I en rapport från finansdepartementet, Hur ska utvecklingen av arbetsmarknadens funktionssätt bedömas?, påstås att försämringen av a-kassan och jobbskatteavdragen leder till att arbetsutbudet ökar, men att sysselsättningen ökar ännu mer så att arbetslösheten faller. Dessutom ökar medelarbetstiden.
Dessa påståenden är i huvudsak baserade på teoretiska överväganden. Finansdepartementet har inte kunnat hänvisa till en enda studie – svensk eller utländsk – som påvisar sådana omfattande effekter på arbetsmarknaden. Rapporten baseras på ett mycket selektivt urval av studier som tolkats på ett tendentiöst sätt. Istället för hållbara belägg presenteras indicier och pusselbitar från olika forskningskällor som inte hänger ihop inbördes.
Det finns svenska individstudier som visar att tiden i arbetslöshet minskar för vissa arbetslösa om deras a-kasseersättning sänks. Förklaringen som ges är att dessa individer då ökar sitt jobbsökande och sänker sina lönekrav. Studierna är normalt begränsade till en ganska liten grupp arbetslösa som både har a-kassa och som kommer direkt från sysselsättning. Därmed har man sorterat bort två tredjedelar av de arbetslösa, inklusive huvuddelen av så kallade utsatta grupper, som ungdomar, lågutbildade och utrikes födda.
Längre arbetslöshetstider för en begränsad grupp arbetslösa behöver inte heller innebära att den totala arbetslösheten blir högre. Dels är det troligt att viss undanträngning sker. De som ökar sin sökaktivitet ökar sina jobbchanser på bekostnad av andra sökande. Dels är det inte säkert att det är bra att arbetslösa tar första bästa jobb. Risken är stor att matchningen försämras och att folk då snabbare återkommer i arbetslöshet igen.
Dessa individstudier påstår sig inte heller ha presenterat några belägg för att sänkt a-kassa leder till lägre total arbetslöshet.
Finansdepartementet hänvisar också till olika länderjämförelser mellan industriländerna. Även här finns ett visst stöd för teorin. Det är dock långt ifrån så entydigt som finansdepartementet försöker göra gällande. Dessa studier visar exempelvis att effekten inte är signifikant i de skandinaviska länderna, eftersom de historiskt har lagt ner förhållandevis mycket resurser på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. OECD-forskare varnar därför uttryckligen för att använda dessa resultat för att dra slutsatser om effekter i enskilda länder.
Det är knappast heller troligt att arbetslöshetsförsäkringen skulle ha några betydande effekter på arbetslösheten. A-kassan har successivt urholkats ända sedan början av 1990-talet, inte minst under socialdemokratiska regeringar. Om effekten på arbetslösheten verkligen hade varit så stor som Finansdepartementet hävdar skulle arbetslösheten i Sverige helt ha försvunnit vid det här laget.
Vad som kommit i skymundan är den låga arbetslöshetsförsäkringens mycket negativa effekter på samhällsekonomin. Fler arbetslösa tvingas i dag leva på försörjningsstöd, det vi tidigare kallade socialbidrag, som troligen har betydligt skadligare incitaments- och inlåsningseffekter än a-kassan.
Arbetslöshetsförsäkringen höll tidigare uppe hushållens köpkraft och minskade lågkonjunkturens genomslag på efterfrågan i ekonomin och därigenom på sysselsättning och arbetslöshet.
På lös grund har flera års jobbpolitik byggts upp och försvarats. Samtidigt stiger nu arbetslösheten återigen från redan höga nivåer. Det är uppenbart att den nuvarande jobbpolitiken inte fungerar och den vilar inte heller på någon vetenskaplig grund.
Göran Zettergren
Chefsekonom, TCO