Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Lennart, Leonard

Torun Carrfors: Var är politiken för de fattiga, Löfven?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-01-25 | Publicerad 2013-01-24

Stefan Löfven.

Ovanifrån har man sedan man länge berättat historier om att fattiga egentligen inte finns, utan bara är en konsekvens av lathet eller egoism. Underifrån kommer nu berättelserna om en annan verklighet. Jag har saknat dem länge i debatten. Saknat orden från dem som verkligen lever i den statistik som slängs och trixas med i tv-sofforna på bästa sändningstid. Uppenbart är jag inte ensam om det. De senaste veckorna har modiga människor beskrivit verkligheten där skorna har hål i sulan, kylskåpet ekar tomt, ofta redan i mitten på månaden, och där barnen ljuger för sina kompisar om vad de gjort på loven och fått i present. Historier om skuldsättning, arbetslöshet och om hur pengarna aldrig räcker trots att man jobbar heltid och mer därtill.

Vi är många som läst, känt igen oss och spridit texterna vidare. Det finns en enorm sprängkraft i att verkliga människor berättar om hur politiska beslut påverkar deras vardag. Ingen av oss är bara en siffra i statistiken.

Trots detta kommer inga konkreta politiska förslag. Jag hade nog förväntat mig annat. Jag hade velat se en vänster som lyckades förklara att fattigdom inte är något man som enskild väljer, utan något som skapas i ett orättvist samhälle. Att de partier som säger sig företräda arbetarklassen hade presenterat politiska förslag som hade fått oss att på riktigt tro att det skulle kunna vara annorlunda.

Det enda jag har hört är att man med näbbar och klor, försvarat rätten att säga att folk är fattiga. Men sen då?

När man inte har råd att både låta sig själv och sina barn äta sig mätta räcker det inte med arbetarklassens företrädare i tv-soffan säger att man finns. Man vill sällan finnas just så. Man vill att det ska vara annorlunda, och man letar förklaringsmodeller. Lyssnar på dem som bekräftar ens berättelse, och som levererar en tanke om orsak och lösning. I tider av ökade klyftor och i tider av försvagade vänsterrörelser växer sig främlingsfientliga partier starka. När välfärdssamhället krackelerar blir det enklare att köpa retorik som säger att vi ska sparka nedåt. Då krävs en vänster som tar debatten. Inte om invandringen. Utan om fattigdomens orsaker och konsekvenser. 

Jag skulle vilja höra Stefan Löfven säga att fattigdomen ökar till följd av politiskt fattade beslut, där man låter de allra rikaste bli rikare, på alla andras bekostnad. Jag skulle vilja att han - gärna högröd i ansiktet och lite hetsig i tonen - presenterade ett tio-punktsprogram för att skapa ett samhälle där ingen av oss var fattig (då kan inte samtliga punkter vara ”skapa jobb”). Jag provoceras nämligen av att man inte ens verkar särskilt upprörd, utan snarare uppgiven i stora delar av vänstern just nu.

Jag vill att han ska kräva att de rikaste ska sluta göra avdrag för bartenders och i stället beskatta dem så att vi kunde höja ersättningarna i våra socialförsäkringar. Vill att han ser till att skolan ska förbjudas göra vinster och att läxhjälp inte bara går till barn som har råd. Jag vill att han ska hålla Alliansen skyldig för varenda unge som för några veckor sedan gick till skolan med en klump i magen och hittade på att de fått besök av tomten. Jag vill att han ska prata om verkligheten och om att han vill förändra den.

För en vänster som inte förmår att göra mer än att förklara att det finns fattiga i det här landet är en vänster som saknar möjlighet att någonsin förändra. En sådan vänster röstar bara de allra mest bokstavstrogna på. Och en sådan vänster, gör det alldeles för lätt för rasisterna att plocka röster.

Torun Carrfors