MP: Vi lovar att fortsätta prata om barnfattigdom
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-01-18
För den som har ett välbetalt jobb på Riksdagen eller SVT tycks det plötsligt lätt att raljera.
”Fick ta av mina besparingar för att ha råd med rehab efter min operation. Hade därför inte råd att bekosta sonens klassresa så han kunde inte åka med. Fick be bekanta med äldre barn om att ärva kläder”.
- Mail till Miljöpartiet från en mamma.
Efter det uppmärksammade inslaget om barnfattigdom i Uppdrag Granskning (16/1) har det uppstått en debatt om de fattiga i Sverige verkligen är fattiga nog. Om de har det tillräckligt jävligt för att förtjäna sympati från oss andra, vi som har det bra.
Kan man vara fattig trots att man inte svälter, trots att man inte fryser eller trots att man har en mobiltelefon? Kan man vara fattig om man lever i ett välfärdsland som Sverige?
För den som själv aldrig upplevt skammen av att vara den enda i klassen som inte har råd att följa med på skolresan, eller för den som aldrig tvingats ljuga om att man varit på semester när man i själv verket varit hemma hela sommaren, är lätt att döma. För den som har ett välbetalt jobb på Riksdagen eller Sveriges Television tycks det plötsligt lätt att raljera över föräldrar som varje månad sliter för att ställa mat på bordet eller köpa vinterkläder till barnen.
”Efter skilsmässan bor jag ensam och är på väg mot personlig konkurs. Har ansvar för en dotter som går sista året på gymnasiet. Röker inte, unnar mig knappt någonting, har knappt råd att prata i mobilen.”
”All denna oro, psykiska stress och påfrestning gör oss sjuka. Magkatarr, ständig huvudvärk, kroppslig värk, illamående, yrsel, blodtrycksproblem. Och det är bara de fysiska problemen. Psyket tar stryk, sömnproblem, andningssvårigheten och panikångest.”
För två år sedan bad vi människor som lever i fattigdom att skriva till riksdagen och berätta om sina erfarenheter. Vi tyckte att debatten i alltför hög grad fördes om och inte med de berörda. Detta är bara några av de mejl och brev som vi fått ta del av sedan dess: Brev som handlar om barn som inte kan följa med kompisarna, som känner sig annorlunda, blir mobbade i skolan, som inte vet vad en semester innebär och kan ännu mindre berätta om den för klassen i skolan.
Sanningen är att i välfärdslandet Sverige är föräldrarnas inkomst ofta avgörande för vilka chanser du får i skolan, för dina skolresultat, för risken att du blir mobbad och för din hälsa.
Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att bekämpa den extrema fattigdom som fortfarande råder i delar av vår värld står inte på något sätt i motsättning till att skapa ett drägligt liv för alla som bor i Sverige.
Vi kan både bidra till att bekämpa svält i fattiga länder, och bygga en jämlik skola i Sverige där varje barn får samma chans oavsett var och av vem man föds. Vi ger både stöd till fattiga länders klimatarbete, och ökar resurserna till den svenska skolan. Det handlar om prioriteringar.
Vi kommer inte tystna om barnfattigdomen så länge ett enda barn växer upp under de villkor som beskrivs i de mejl som skickas till oss. Ett samhälle som inte är bra för alla är snart inte bra för någon.
Gustav Fridolin
Magnus Ehrencrona