Daniel Suhonen: Dags att våga vara socialdemokrater, S
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-12-14
Förslaget till nytt partiprogram är länsat på visioner.
Vilken är socialdemokratins uppgift i dagens samhälle? När Axel Danielsson drog sig undan för att skriva det första partiprogrammet 1897 var uppgiften inte enklare men tydligare. Klassamhällets ojämlikhet och motsättningar var utgångspunkten för arbetarrörelsen. Konflikten mellan dem som hade och dem som inte fick tillräckligt var den grundmotsättning partiet tog spjärn mot när man formulerade sin politik.
Nu är det dags för S att återigen revidera programmet och presentera sin ideologi. Uppgiften borde dock vara densamma. Att förklara på vilket sätt just Socialdemokraternas lösning på våra gemensamma problem skiljer sig från exempelvis Moderaternas eller Vänsterpartiets.
Skillnaden har tidigare varit S:s förmåga att kombinera en politik som bygger på en maktanalys med en reformpolitik som skapat en bred klasskoalition kring välfärdsprojektet.
I dag är det stora problemet att S inte längre tycks tro på sitt projekt att bygga en gemensam välfärdsstat. Därmed tappar partiet den reformagenda som skapade förutsättningar för att knyta samman klasser och sociala grupper. Man var ett parti som gjorde det man sa. I dag är i bästa fall DE VACKRA orden kvar.
Kvar står en väljarkår som ser klyftorna öka och arbetslivet osäkras, samtidigt som välfärdsstaten är under attack: av skattesänkningar, kostnadsökningar och privatiseringar. Men S har ingen plan för hur exempelvis välfärden ska säkras? Man säger ja till vinstuttag i vården och man vågar inte höja skatterna.
Vad är då socialdemokratins svar på denna utveckling som man själv varit med om att initiera? Personligen tror jag inte att en vitaliserad socialdemokrati kommer äntra scenen innan man erkänt sina misstag och reträtter och är beredd att ompröva den politik som gett oss ökade klyftor, social utslagning och en krympning av politikens verkningskrets.
När jag läser det nya utkastet till partiprogram blir jag därför bekymrad. Det politiska språket är platt som en pannkaka. Meningarna är staplade på varandra som fraser utan inbördes samband. De poetiska skrivningar som funnits i tidigare program och som delvis överlevde i 2001 års revidering har stympats ytterligare. Förslaget rymmer naturligtvis en massa bra ställningstaganden, men saknar den udd och laddning som denna typ av texter skulle kunna ha.
Programmet måste skärpas på avgörande punkter för att alls spela någon väsentlig roll. En uppgift är att göra politiken större, vackrare, lite mer visionär. I stället känns det som att det nya programmet tuggats för många varv i partiapparaten. En höst när halva svenska folket stimulerats av Palmedokumentären är det synd att kommissionen inte tog chansen att formulera en modern vision om demokratisk socialism i stället för ett idéappendix till Affärsplanen.
Personligen tror jag att det är i de konkreta politiska konfliktfrågorna som socialdemokratins framtid avgörs. Vågar vi gå till val på höjda skatter? Vågar vi stoppa vinstuttagen i välfärden? Vågar vi öka omfördelningen igen? Vågar vi göra vad som krävs för en rejäl klimatomställning? Vågar vi utmana finanskapitalisternas makt? Ser vi socialdemokrater på något sätt annorlunda än Anders Borg på krisen i Europa? Vågar vi rubba på överskottsmål och budgetregler för att överskrida retoriken om jobbpolitik och faktiskt försöka skapa full sysselsättning?
Vad vill vi, törs vi, kan vi? Vågar vi vara socialdemokrater om det på något sätt utmanar dagens orättfärdiga inkomstskillnader, klimatförstörning och hopplöshet? Eller vill vi bara ha makten till varje pris?
Daniel Suhonen