Hiv stoppas inte av hårda lagar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-10-22 | Publicerad 2012-10-19
Emil Rissve: Därför funkar inte svensk hiv-prevention
I kväll visas det tredje avsnittet av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Trots att serien utspelar sig för trettio år sedan är den aktuell och berör oss än i dag. Den handlar om farlig kärlek. Rasmus, Benjamins, Pauls, Bengts och Reines. Antingen är vi dem, var vi dem eller så känner vi dem.
I år har det gått 30 år sedan det första fallet av hiv kom till Sverige. I år har vi bögar levt med hiv i trettio år. Även om inte sjukdomen drabbar alla individer, så drabbar den oss som grupp. Om det inte är jag, så är det min partner, min vän eller mitt ligg. Av alla hiv-överföringar i Sverige så sker 60 procent mellan män som har sex med män.
Varför fungerar då inte hiv-preventionen som den ska mot män som har sex med män? Är kunskapen för låg? Är bögar inte rädda för hiv? Nej, kunskapen finns, och jo, vi är rädda. Och det är just denna rädsla som är problemet.
Internationellt så har Sverige en av världens hårdaste lagar mot hiv-positiva. Sveriges lag är så hård, att FN:s hiv- och aids-organ UNAIDS ser den som förkastlig. Enligt den svenska smittskyddslagen finns en meddelarplikt som tvingar den positive att berätta för sin sexpartner om sin status. Det kan anses bra, men problemet är att lagen är kontraproduktiv. Dessutom begränsar den de ansvarsfullas rättigheter och verkar därför diskriminerande.
En hiv-positiv som är medveten om sin status och äter bromsmediciner, har ofta så långa nivåer av viruset, att hen har extremt liten risk att överföra viruset, och med kondom blir detta i princip omöjligt. Varför är det då så högt antal hiv-överföringar varje år? Jo, för att de som inte testat sig och de som inte äter bromsmediciner är den största risken.
Det är inte bara rädslan för hiv som gör att personer inte vågar testa sig. Blotta kunskapen om att hiv kriminaliseras under smittskyddslagen gör att många kan uppleva att det är bättre att leva i ovetskap. En hiv-positiv kan aldrig i svensk domstol gå fri från en anklagelse om att ha haft sex utan att berätta om sin status, oavsett om anklagelsen är sann eller inte. Lagen kan även göra att man invaggas i en i falsk trygghet vid ett sexuellt möte, eftersom lagen gör att man litar blint på att personen man ligger med ska berätta sanningsenligt om sin status. Även detta gör att meddelarplikten försämrar sitt hiv-preventiva syfte.
Det uttrycks fortfarande rädsla för att en förändrad smittskyddslag skulle göra att hiv-positiva medvetet skulle kunna överföra sjukdomen till andra utan att bli dömda. Så får det självklart inte bli. Men det finns andra lagar som i dag reglerar att man inte medvetet får skada en annan person. Att medvetet överföra en kronisk sjukdom till en annan människa borde därför kunna illegaliseras genom andra lagar.
Det bör finnas en ömsesidig skyldighet att skydda sig själv, och sin partner. Precis som vid graviditet där båda parter har ett ansvar om en befruktning sker, så borde båda parter ha ett ansvar att skydda sig själv och sin partner mot att en könsjukdom överförs.
Nu när vi äntligen vågar tala om hiv igen, måste vi ta känslorna vi alla känner efter kvällens avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" och göra dem till något bra. Låt inte sorgen göra er ledsna, låt den göra er arga. Låt ilskan kräva att de kränkande lagarna kring hiv-positiva försvinner. Låt oss gemensamt jobba för att kunskap sprids och att fördomar krossas. När Rasmus, Bengt och Reines röster försvinner får vi ta över.
Emil Rissve