Malin Appelgren (KD): Skolböcker sprider vänsterpropaganda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-10-18

Grovt förenklad bild av privatiseringar i svenska läroböcker.

I debatten om sponsrade läromedel lyfts ofta risken med att de skulle ge eleverna ensidig och vinklad information. Att skolorna själva betalar för läromedlen ses som en garanti för att informationen är objektiv och saklig. Döm därför av min förvåning när jag i en aktuell lärobok ser en grovt förenklad och vänstervriden bild av att låta privata alternativ komma in i välfärdssektorn. I Natur & Kulturs ”Samhälle i dag” (2003) för högstadiet ges en schablonbild av misslyckade upphandlingar som normen för ”privatiseringar” inom kommunal verksamhet.

Vinster i välfärden är en högaktuell fråga som engagerar. Inom LO och socialdemokratin handlar det om för eller emot vinster, medan Alliansen snarare diskuterar hur kvaliteten kan förbättras och säkras. För mig som kommunalråd i Solna är detta ingen ny diskussion. Vi har lång erfarenhet av konkurrensutsättning, och medborgarna i Solna är i dag så vana att göra aktiva val när de är i behov av välfärdstjänster att jag vågar påstå att ingen politiker som önskar bli vald skulle våga inskränka denna valfrihet.

Därför blev jag minst sagt häpen när jag slog upp barnens lärobok i samhällskunskap, ”Samhälle i dag”. Bilden som där ges av privata alternativ är allt annat än smickrande. I kapitlet ”Framtiden för välfärden” skriver författarna ett avsnitt om att privatiseringar i första hand syftar till att spara pengar eftersom ”det då kan bli billigare än när den offentliga sektorn driver den”. Enligt boken vill privata företag nämligen ”utföra sina uppdrag så billigt som möjligt eftersom de drivs för att skapa vinster”, vilket medför att de driver verksamheten med ”så få anställda som möjligt”. Slutsatsen blir att ”det drabbar alltså kunderna, i detta fall de äldre”. Någon diskussion om att skattepengar bör användas så effektivt som möjligt eller hur privata aktörers inträde har gett människor möjlighet att välja finns inte.

Kapitlet avslutas med att författarna konstaterar att konkurrensen för tjänster inom offentlig sektor inte fungerar på samma sätt som när det gäller varor i den privata sektorn. ”I den privata sektorn pressar konkurrensen ner priserna vilket gynnar kunderna”, avslutar författarna.

Med tanke på diskussionen om vi ska tillåta sponsring av skolans läromedel måsta jag säga att den här boken – som skolorna får betala fullt pris för – har ett så propagandaliknande innehåll att den kunde ha varit sponsrad av LO. Känslan minskar inte av att kapitlet illustreras med en av Rickard Nybergs teckningar från Kommunals kampanj mot privata alternativ. (Bilden föreställer en man med portfölj som presenterar sig för en dam i rullstol. ”Jag representerar de nya ägarna!” säger mannen, varvid kvinnan svarar ”Nåja, lite vanvård ska väl en gumma tåla!”).

Mitt och Kristdemokraternas ställningstagande för att privata, vinstdrivande alternativ inte bara ska tillåtas, utan även uppmuntras inom vården, skolan och omsorgen, grundas på att vi vill få mer – inte mindre – för varje skattekrona. Vi vill också ge eleverna, patienterna och de omvårdades – liksom lärarna, sjuksyrrorna och vårdbiträdena – ett större inflytande över sin egen situation. Vi vill se en välfärd där olika alternativ konkurrerar med kvalitet och där både du och jag har det slutliga inflytandet över vilka vi vill välja (och välja bort).

Den grova nidbild av privata företag och förnekandet av valfrihet som en viktig drivkraft bakom upphandlingar och privatiseringar ger knappast våra skolbarn ett rimligt och nyanserat förhållningssätt till frågan.

Malin Appelgren