Carlos Rojas: Sluta mobba dem som vågar lyfta vardagsrasismen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-09-28 | Publicerad 2012-09-27

Så fort någon - som Miri på Kulturhuset - utför en handling med avsikt att minska rasismen i samhället, blir handlingen förlöjligad av etablissemanget.

Samtalet om rasism i Sverige uteblir när mediedrev som det mot Behrang Miri sätts igång. Mönstret att så fort någon utför en handling med avsikt att minska rasismen i samhället, blir den handlingen förlöjligad och hånad av etablissemanget. Följden blir att fokus hamnar på individ- eller symbolnivå istället för att lyfta taket och samtal om den rasism alla i Sverige bär på.

Miri är bara den senaste i raden av antirasister att hamna i den här situationen. En av de första och tydligaste situationerna i ”modern” tid som jag minns är när dåvarande Centrum mot rasism kritiserade marknadsföringen av GB:s glass Nogger black för att vara rasistisk. Det fanns ingen kapacitet alls i det kollektiva offentliga samtalet att ta tillfället i akt och diskutera den vardagsrasism som finns ibland oss – så omedveten att den i all välvilja blir del av en harmlös produkts reklam. Sen dess har det fortsatt. En av dem som också ställde sig bakom den kritiken, Afrosvenskarnas Kitimbwa Sabuni, tog också till orda under "tårtgate". I veckan fick jag veta att någon hade skapat ett Facebook-konto i hans namn och med hans bild för att skriva falska, ointelligenta statusuppdateringar för att sinka hans persona. Det dröjer sannolikt inte länge förrän det dyker upp någon förlöjligande sida om Miri och Tintin-historien.

Varför ska vi skämta bort och håna bort rasismfrågan så fort den dyker upp? Förstår inte någon ansvarig utgivare för de stora forumen och kanalerna bättre? Ur mitt perspektiv handlar förlöjligandet om att det inte finns personer med kapacitet att prata om rasism på en hög nivå i etablissemanget och det offentliga rummet. Inte för att de inte finns, utan för att de inte har plats.

Många av oss som lyft frågor om rasism i det offentliga rummet har råkat ut för ”en Tintin”. Att vi med hela vårt hjärta jobbat och lobbat för ett mindre rasistiskt Sverige, för att etablissemanget vid första bästa tillfälle av oaktning till sist ska såga oss vid fotknölarna. På ett eller annat sätt. I bästa fall händer det som händer Behrang Miri nu – i många andra fall är det helt enkelt så att vi blir hotade, upprepade gånger, till den grad att vi till slut backar, tar mindre plats eller väljer bort ”striden” helt. Dessa hot är så utbredda att man i princip kan säga att det kommer mordhot på köpet idag om du jobbar antirasistiskt. Det är ett systematiskt och utbrett hot mot yttrandefriheten som inte blir belyst, helt enkelt för att ingen av oss som blir hotade gör ett nummer av det. Men många av oss påverkas mer än vi vill erkänna av det, inte minst när vi får våra första barn och inte längre bara riskerar vårt eget välmående.

Det förakt som får flöda offentligt i stora forum, tidningar och kanaler, mot individer, som substitut för det intelligenta samtalet om rasism, föder mer rasism och avarter av extremt förakt, som hot och hat är. Jag kan utan att blinka säga att du som uttrycker dig raljant om Behrang Miris initiativ, är en del i den kugge som bär upp strukturen som till sist får sjuka alternativt genombittra personer att hota honom, mig och så många andra antirasister till livet. Men nej, jag skyller inte på dig. Däremot tycker jag att valt mellan handlingen att raljera över en
antirasistisk handling, är mindre intelligent än att utifrån
händelseförloppet göra en större analys av situationen i Sverige – varför
blir detta så känsligt? Hur ska vi välja vad som är okej? Vart går gränsen?

Tänk efter – av alla som burit den antirasistiska fanan offentligt sen 80- och 90-talet – hur många finns kvar? Finns någon ens i det offentliga samtalet idag? Står det i proportion till frågans vikt? Det är noll, det är nej och nej igen.

Vi behöver öppna oss för det stora och för det lilla i frågorna som rör rasism, inte bete oss som mobbande lågstadieelever så fort någon gör något utanför gruppnormens ram. Den sofistikerade utfrysningen och det sofistikerade tillintetgörande, kan vara mycket värre än dess våldsamma variant.

Carlos Rojas