De dödar mig nog inte – men de vill tysta mig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-09-07
Debattören: Hur långt får näthatet mot feminister gå innan vi tar det på allvar?
Det är bara internet, tänker jag när jag flyttar ännu ett mejl till mappen där jag sparar alla hot- och hatmejl. Mejl, sms, telefonsamtal från dolt nummer, bloggkommentarer. Fitta, feministluder, hora, hora, hora. Stackars mig som inte ens attraherar våldtäktsmän. Jag har fått mejl om vilket datum jag får besök för en ”genomgång av hur man beter sig mot sina medmänniskor i samhället” undertecknad av ”jag hoppas du dör”.
Mejlen började komma när jag offentligt började skriva om feministiska frågor. För det mesta tar jag inte hoten på allvar. Jag skrattar åt dem. Vem orkar bli upprörd så fort ännu ett mejl med erbjudanden om våldtäkt ramlar ner i inkorgen? Om jag stänger av ljudet på mobilen under nätterna så jag blir jag ändå inte väckt av ännu en förbannad man.
Vi skrattar tillsammans åt gruppen ”Vita Kränkta Män” på Facebook. Vi omyndighetsförklarar männen bakom det högljudda antiintellektuella korståget som jämför feminism med fascism. Och det klart vi gör. Hur skulle vi annars orka?
RFSL konstaterade i en rapport om nazistisk och rasistisk homofobi att internet i dag är i särklass den viktigaste kanalen för nazistiska och rasistiska gruppers spridande av propaganda. Jag kan inte låta bli att tänka att precis som extremhögern florerar på nätet, rekryterar nya anhängare på sociala medier, forum, bloggar och privata hemsidor så organiserar sig antifeminister på liknande vis.
Vi förminskar betydelsen av vad kommentarsfält, bloggar och anonyma Flashbackmän som säger sig vara beredda att ta till våld för att bekämpa feminister reproducerar och återskapar.
För gränserna förskjuts, att sprida hat och hot är lättare än någonsin. Hatet eskalerar och antifeministernas retoriskt förenklade propaganda lockar allt fler. Genom att antifeminister, likt rasister, lägger till “men det får man väl inte säga i det här landet” eller hänvisar till “PK-polisen” omskapas de mest löjeväckande förklaringarna till attraktiva sanningar. Under tiden vet inte polisen ens hur de ska klassificera mina anmälningar.
Jag är inte den enda kvinnliga feministen som blir utsatt för den här formen av hatbrott som så tydligt är relaterat till mina politiska åsikter. Och jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är ironiskt att de som just nu skriker högst om censur och yttrandefrihet är samma grupp av människor som får mina anhöriga att ringa polisen i panik när jag missar att svara i telefon under en timme eller som gör att jag får ont i magen av ett extra välformulerat dödshot. Vad händer egentligen med vår demokrati när offentliga uttalanden från kvinnliga feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?
När jag får femton olika mejlversioner av att jag behöver ordentligt med kuk eller andra innovativa scenarion i min inkorg tänker jag fortfarande att det är enskilda uttråkade snubbar som blir upphetsade av att provocera.
Hur mycket behövs det för att vi ska börja titta lika allvarligt på hat mot feminister som vi ser på rasistiska rörelser som härjar loss på internet? Hur många erbjudanden om att ”bli våldsamt penetrerad i alla kroppsöppningar med en herpessmittad kuk” krävs för att jag ska sluta se antifeminister som lite lustigt kränkta och börja reflektera över det som ett allvarligt problem?
Jag tror sällan att dödshoten jag tar emot är grundade i faktiska ambitioner att döda mig. Däremot är jag övertygad om att det är metoder att försöka tysta ner mig. Fast, det kommer ju knappast fungera.
My Vingren