Kvinnojourer bör inte drivas av föreningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-08-19 | Publicerad 2012-08-18
Maria Abrahamsson: Oansvarigt av staten att överlåta denna viktiga verksamhet till ideella krafter
I Sommarsverige 2012 har minst en handfull kvinnor hittills mördats, långt fler har utsatts för svår misshandel. Antalet nyheter om kvinnor som fallit offer för grovt våld är förfärande stort.
Experter i ämnet har gjort sina röster hörda. Kriminologiprofessor Henrik Belfrage har lyft fram polisens förebyggande arbete enligt Sara-modellen som går ut på att våldsamma mäns sociala och mentala status checkas av efter ett bestämt frågebatteri. Enligt Belfrage innebär satsningen att åtminstone ett par kvinnoliv årligen kan sparas. Med större resurser till polisen och andra delar av rättsapparaten skulle ännu fler kvinnomord kunna förhindras, intygar Belfrage (Studio Ett 31/7).
I debatten om mäns våld mot kvinnor vilar fokus tungt på männen. Självklart ska våldsamma, rent av livsfarliga män dömas till kännbara fängelsestraff och underkastas riktade och därför resurskrävande vårdprogram. Jag ifrågasätter inte att det satsas skattepengar och professionell personal på att få män att sluta slå.
Ändå är det något som skaver.
För medan hela den professionella och statligt uppbyggda rättsapparaten drar i gång när en våldsam man tas om hand av polisen är misshandlade kvinnor på flykt undan sina plågoandar hänvisade till ideella kvinnojourer med blygsamma ekonomiska resurser och utan tillräckligt kompetens inom vare sig juridiken eller psykologin. Den orättvisan slog ner som en blixt i mig när jag under juridikstudieåren själv jobbade ideellt som jourkvinna. Insikten om det djupt oanständiga med denna ordning har bara stärkts med åren, för att kulminera i sommar.
Parallellt med sommarens nyhetslarm om mäns våld mot kvinnor har medierna uppmärksammat att kvinnojourer går på knäna, att jourer har tvingats dra ner på bemanningen, till och med tvingats bomma igen helt och hållet eftersom ideellt arbetande jourkvinnor också behöver ha semester.
Nej, detta går absolut inte ihop med att kommunerna är skyldiga att ge skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor. För ändamålet ger regering och riksdag kommunerna i runda slängar 100 miljoner kronor per år att fördela till kvinnojourer och annan stödverksamhet.
Stockholms tidigare länspolismästare Carin Götblad, numera regeringens nationella kvinnofridssamordnare, har kommenterat situationen. För att lätta på trycket för jourerna menar Götblad att kommunerna nästa sommar måste bli bättre på att planera sina tjänstemäns semestrar i offentlig, kommunal stödverksamhet. Kvinnojourerna i sin tur måste bli bättre på att tala om för kommunerna när trycket på dem blir för högt, förklarade Götblad i Ekot (1/8). Götblad har förstås rätt i att utsatta kvinnor måste kunna få stöd från kommunerna även i semestertider. (Därav pengarna från staten).
Själv ifrågasätter jag skarpt att ideella kvinnojourer ska involveras i kommunernas semesterplanering.
För det innebär bara alltför tydligt att den offentliga stödverksamheten och socialtjänsten ska fortsätta att systematiskt profitera på jourkvinnornas behjärtansvärda men ofta helt oprofessionella och därmed också rättsosäkra verksamhet.
Kvinnojourerna behövs, inte tu tal om den saken. Men för att säkra yrkeskunnandet, säkerheten och verksamheten året runt kan jag inte se någon annan lösning än att staten en gång för alla tar på sig hela ansvaret för en fungerande ordning när hotade och våldsutsatta kvinnor söker en trygg plats. Det är oansvarig politik att överlåta denna viktiga verksamhet till ideella krafter. Det om något har vi i sommar blivit smärtsamt varse.
Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M)