Dreven mot politiker är en fara för demokratin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-08-07
Gudrun Schyman: Främst kvinnor avskräcks från att ta politiska uppdrag
En av medias viktigaste uppgifter är att granska makten. Det tror jag vi alla är överens om. Utan medias möjligheter till insyn kommer korrumperande förhållningssätt som ett brev på posten. Frågan är vad som händer om media alltmer övergår till att granska människan? Vilka politiker skapar det? Vem vill utsätta sig för risken att få sitt liv och sina relationer uppfläkta på löpsedlar? Allt färre, är min farhåga.
Lite hårddraget kanske man skulle kunna säga att drevjournalistiken tenderar att dränera demokratin. Politikens medialisering medför en utveckling där innehållet standardiseras och likformas i ett på förhandbestämt sätt. Det ska vara kort, kärnfullt och entydigt. Det kräver extrema förenklingar av budskap och en personifiering av politiken så att personen/politikern snabbt kan kopplas till budskapet.
Min egen erfarenhet av drev är omfattande. Det vet alla. Att jag själv har ”överlevt” i den bemärkelsen att jag envist fortsätter som opinionsbildare hindrar mig inte från att se alla som lämnar politiken eller som över huvud taget inte kan tänka sig dit. Och som vanligt finns det ett mönster – det ser olika ut för kvinnor och män.
Under Almedalsveckans första dagar presenterades en grundlig studie (”Granskas manliga och kvinnliga politiker olika i medierna?, en studie av 92 politiska skandaler mellan 1997-2010”, av Tobias Bromander, Linnéuniversitetet) som visade det som vi är många som har erfarenhet av. Föreställningen om politik som mannens område har gjort att det alltid har funnits en tydlig gränsdragning mellan det offentliga politiska livet och det privata familjelivet.
Politiska uppgifter på den offentliga arenan är förbehållet mannen medan familjära uppgifter i den privata sfären är förbehållet kvinnan. Av kvinnan förväntas en politisk gärning som är fri från skandaler där felsteg har svårt att få acceptans och förlåtelse. Mannen ges betydligt lättare acceptans och förlåtelse för misstag och felsteg.
I medierapporteringen uttrycks en förvåning över de kvinnliga politikernas överträdelser, vilket inte riktigt är fallet när det gäller de manliga politikernas. De demokratiska konsekvenserna av en skandal kan medvetet eller omedvetet bagatelliseras i manliga skandaler medan de överdrivs i kvinnliga skandaler.
Media väljer dessutom i större utsträckning att spekulera i ökat politikerförakt när de rapporterar om kvinnliga skandaler. Konsekvensen av detta blir att kvinnor i högre grad än män lämnar sina förtroendeuppdrag.
Vi blir alltså snabbare att ta till de hårda orden och den dömande blicken när det handlar om kvinnor med makt. Få ifrågasätter att män får maktpositioner. Det uppfattas som ”naturligt” och denna väl etablerade utgångspunkt ger män ett handlingsutrymme, en frihet, som också reflekteras i frågorna från media. Det är skillnad. Männen är profession. Kvinnorna signalerar ”privatliv”. Männen är självklara. Kvinnorna är ifrågasatta.
En utveckling där media utser sig själv till både åklagare och domare i en mediedramaturgisk föreställning som ska rulla på allt fortare, tenderar att avskräcka både kvinnor och män från politiska uppdrag. Det faktum att de journalistiska normerna ser olika ut vid rapportering om kvinnor och män förstärker och cementerar stereotypa uppfattningar. Konsekvensen kan bli att kvinnors deltagande minskar och politikens legitimitet försvagas, som följd av att stora väljargrupper inte kan identifiera sig. Drevjournalistiken, särskild sedd med genusglasögon på näsan, kan äventyra den representativa demokratin.
Gudrun Schyman