Feminismen – ett minne blott i FP?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-07-26 | Publicerad 2012-07-05
Liberala kvinnor: Partiet måste åter ställa sig högst på barrikaderna
Är Folkpartiet fortfarande ett feministiskt parti? Eller har en ideologisk kursändring smugit sig in utan en intern debatt? Liberala Kvinnor är feminister. Som sådana kan vi aldrig vända bort blicken för att livsvillkoren ser dramatiskt olika ut för kvinnor och män. 70 procent av världens fattigaste är kvinnor. I alla länder på jorden tjänar och äger kvinnor mindre än män. Det gäller dessvärre också i Sverige.
Endast 20 procent av världens parlamentariker är kvinnor och bara några ynka procent av världens ministrar. Detta innebär att nästan alla världens samhällen och statsbudgetar styrs och kontrolleras av män.
Vatikanen, det teokratiska Iran och andra religiösa ledare vill öka sin politiska makt över kvinnors kroppar. De internationella handlingsplanerna för kvinnors grundläggande rättigheter är hotade. Rätten till säkra aborter och preventivmedel existerar inte för de flesta av världens fattiga kvinnor samtidigt som åtta kvinnor dör varje timme därför att de tvingas till riskfyllda aborter. Inom EU leds endast två av 27 medlemsstater av kvinnor trots att 53 procent av unionens befolkning är kvinnor. Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister.
Feminism som idé är inget nytt påfund utan har gamla liberala anor från 1700- och 1800-talen. Tunga liberala filosofer beskrev kvinnors underordning som ett resultat av könsmaktstrukturer, om än med dåtidens ord. John Stuart Mill var den främsta av dem. 1903 gav liberalen Frida Stéenhoff ut den första svenska skriften om feminismen. Eva Mobergs epokgörande uppsats från 1961 med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” i boken ”Unga Liberaler” har också format vårt feministiska tänkande. Bland annat genom att inkludera männen i jämställdhetsarbete och samtidigt kritisera manssamhället.
Feminism bygger på insikten om att kvinnor är politiskt, ekonomiskt och socialt underordnade män, att ojämställdheten är en maktfråga. Jämställdhet kräver ändrade maktförhållanden. Det är vad vi feminister vill åstadkomma, globalt och nationellt.
För tio år sedan gav Folkpartiets dåvarande ledare Lars Leijonborg ut en antologi med titeln ”Liberal Feminism”. I boken diskuteras strukturers osynliga könsmakt liksom svårigheten för individen att välja fritt när starka könsstereotypa förväntningar styr. I dag skulle en sådan folkpartistisk antologi sannolikt inte ges ut. Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.
Om vi som liberaler vill förpassa hedersvåld, människohandel, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning till historiens skräckkabinett, få fler fäder att vara pappalediga och öka kvinnors ekonomiska och politiska inflytande, får vi inte göra misstaget att förneka den rådande könsmaktsordningen eller blunda för att både män och kvinnor upprätthåller och begränsas av den.
I tider då vi dessutom ser ett ökande hat mot feminister i klass med främlingsfientligheten ska inte liberaler backa ut från scenen utan tvärtom ställa sig högst upp på barrikaderna.
Därför hoppas vi i Liberala Kvinnor och många andra folkpartister med oss att Folkpartiet åter kliver ombord på det feministiska tåget. Eller förklarar att det bara är ett missförstånd att partiet någonsin skulle ha klivit av det. Det finns ett gott tillfälle att diskutera och markera det i det interna programarbete som just nu pågår.
Bonnie Bernström