Tove Lifvendahl: Reinfeldt, gör inte om Perssons tabbe

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-07-05 | Publicerad 2012-07-02

Moderaterna bör byta självgodhet mot nyfikenhet

Om någon för tio år sedan hade sagt att vi i dag skulle ha en moderat statsminister och en borgerlig alliansregering för andra mandatperioden i rad, hade utsagan mottagits med milt sagt stor skepsis. I juli 2002 var det ett trött moderatparti som inledde valrörelsen, och innan september månads utgång hade tröttheten ersatts av ren förtvivlan.

Då verkade det omöjligt att rubba det socialdemokratiska maktinnehavet, inte bara i val utan också i fråga om värderingar; svenskarna har av många benämnts vara ett socialdemokratiskt folk. Nu är förutsättningarna helt annorlunda; många yngre har sedan de blev politiskt medvetna aldrig upplevt något annat än en borgerlig regering. Att Sverige kan regeras av andra än s-regeringar utan att landet faller ihop får därför anses bevisat. Men frågan är hur stor skillnad det är? Är det väljarna som har bytt politisk inriktning, eller är det partierna som har förändrat sig?

I grunden kommer Moderaterna och Socialdemokraterna från mycket skilda idé- och tanketraditioner. Skillnaderna har med tiden kommit att bli så osynliga att den enda tydliga och trovärdiga konfliktlinjen har gått mellan arbets- och bidragslinjen. Men det är partier som står på skild ideologisk grund. Moderaterna har åtminstone inte tidigare betraktat den politiska makten som synonymt med samhället. Ett starkt, oberoende civilsamhälle och ett fritt näringsliv är lika viktigt som en begränsad och stark stat. (Ideologi är förresten numera talande nog ett begrepp som används i riksdagskammaren främst för att misstänkliggöra någons avsikter, ex "man anar ideologiska motiv bakom det här förslaget".)

Det finns emellertid något som förenar moderater och socialdemokrater, samt särskiljer dem från de andra partierna: sannolikheten att få bilda regering. Eftersom de oftast gjort det med en minoritetskoalition, har de blivit tvungna att kompromissa fram överenskommelser. Det har i sin tur förändrat deras retorik så att pragmatismen har upphöjts till mått på klokhet och ledarskap. Alla andra budskap skulle förstås vara att undergräva sin egen legitimitet.

En annan bieffekt av regeringsinnehav brukar bli en viss självgodhet både i uppfattningen om både sin egen och Sveriges unika förträfflighet. Pekfingrar i magen, mer eller mindre diskret skitsnack om koalitionskollegorna som inte tar ansvar för helheten, samt nedlåtande kommentarer mot utomstående (artiklar som denna kallas "förhistoriska rop från ökenvandrare").

Moderaterna bör dra lärdom av socialdemokraternas fall. När de lämnade ifrån sig makten 2006 var det som en luftballong; färggrann och uppblåst, men tom på annat innehåll än varm luft. Hållningen var defensiv och känslig: Brännmärk dem som talar illa om Sverige, mobba ut intern opposition, fokusera på bilden av landet som det internationella föredömet.

Det finns en risk att Moderaterna gör om samma misstag. Att i stället för att ödmjukt betrakta sitt uppdrag som en unik möjlighet att leda Sverige framåt i en föränderlig värld, snarare bli ett med statsmakten. Bli företrädare för staten snarare än medborgarna.

Stora framtidsfrågor och utmaningar saknas inte. Men det fordras ett ledarskap som går utöver att berätta för resten av världen hur bra vi är. Vi borde i stället nyfiket gå på internationell skattjakt för att hitta de bästa idéerna på olika områden att hämta hem. Moderaterna har just nu chansen att bevisa att de alls inte regerar landet lika bra som Socialdemokraterna, utan faktiskt bättre. Och att värderingsmässiga skillnader spelar roll.

Tove Lifvendahl