Per Gahrton: Kritikerna har fel om Almedalen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-06-28
Om några dagar är det premiär hos Cirkus Almedalen. Forskaren Maria Wendt har gett ut en kritisk bok, "Politik som spektakel: mediemakten och den svenska demokratin" och DN:s TV-krönikör Johan Croneman har gisslat massmedia för att förtiga boken, som bara recenserats av Maria Pia Boethius i ETC, där hon uppmanar folk att antingen utebli från Almedalen eller avfärda Wendts analyser.
Jag vill varken inställa mina Almedalsdebatter eller "avfärda" Wendts bok. Men det finns något viktigt som Almedalskritikerna missar. Almedalen är en internationellt unik tillställning. Inte förrän i fjor drog Danmark igång något liknande på Bornholm. Av de rätt många länder jag besökt kan jag inte påminna mig något där hela "makteliten", från den politiska högern till den fackliga vänstern, via branschorganisationer, folkrörelser, forskningsinstitutioner plus, givetvis, massmedia, diskuterar helt fredligt på samma sätt som sker i Almedalen. Naturligtvis är det i första hand Organisations-Sverige som träffas och minglar, men allmänheten har tillgång till och kan ibland medverka i arrangemangen
Almedalen är faktiskt en symbol för Sveriges kanske viktigaste kapital – något som varken är järngruvorna, Nobelpriset eller deckarvågen – utan FREDEN, den yttre och den inre. Finns det något annat land som inte haft krig på sitt territorium under 198 år? Finns det något annat land med så lång och för det mesta effektiv inre social fred? Neutralitet, alliansfrihet, Saltsjöbadsanda, förhandlingskompromiss – för mig är detta honnörsbegrepp, motpoler till krig, kamp, strid, blod, våld. Visst har både den yttre och den inre freden solkats i kanten ibland, t ex genom Kongoinsatsen på 60-talet som urartade i krig. Eller genom Ådalen 31, då fredliga arbetare mördades av statsmaktens lakejer. Att vi minns Ådalen 31 beror dock inte på att det var en särskilt blodig konfrontation i ett internationellt perspektiv. Vi minns Ådalen 31 för att blodsutgjutelsen var på tvärs med den sociala freden och vår tradition: Här strider vi inte om våra konflikter, vi pratar, här etablerat vi inte proletariatets eller någon annan gruppdiktatur, här skapar vi lösningar i samförstånd.
Denna "svenska modell" är kanske inte så hjältemodig. Det finns en del som tycker att vi borde förklarat Hitler krig istället för att behålla vårt land fritt från nazistockupanter så att vi kunde ta emot flyende danska judar och norska motståndskämpar. Det finns de som vill att vi ska vara med på riktigt i NATO och inte stå "vid sidan om", som om några hundra svenska soldater i Afghanistan – hur idealistiska de än är – skulle spela större roll för världsfreden än Roul Wallenbergs, Folke Bernadottes, Dag Hammarskjölds och andra svenskars freds- och medlingsinsatser som aldrig blivit av om vi inte varit alliansfria. Det finns skribenter som manar till "klasskamp" för total rättvisa, utan att minnas hur alla tidigare klasskamper urartat i segrarnas förtryck av förlorarna.
Visst är det mer spännande med väpnat motstånd, befrielsekrig och klasskamp. Men det sannaste av alla folkliga talesätt lyder: Våld föder våld. Det som vinns med våld – också oblodigt våld – provocerar oundvikligen motvåld. De största förlorarna är alltid de oskyldigaste. Därför är det alltid bättre att prata, kompromissa och nå samförstånd än att slåss och påtvinga andra segrarens vilja. I denna konst är Sverige världsmästare. Almedalen är en mäktig symbol för freds- och samförstånds-Sverige. Därför åker jag dit, utan att förneka att det också är ett mediespektakel.
Per Gahrton