Löfven gjorde en slät figur i sin debattpremiär

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-05-06

Partiledarna får ursäkta. Den spännande kampen mellan det röda och det blå laget den här dagen skedde under eftermiddagen, då Manchester City kopplade greppet om den engelska ligatiteln.

Men precis som i Premier League slutade kvällens partiledardebatt med ett litet övertag för det blå laget.

Det mest förvånande var kanske att det alls fanns ett rött lag på den andra sidan.

Stefan Löfven, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt lät väldigt synkade i den inledande debatten om ungdomsarbetslöshet. Alla talade för offentliga satsningar, mot sänkta skatter och var arga på regeringen.

Strategin med ett rödgrönt alternativ fungerade dåligt 2010, och bar inte särskilt bra i den här debatten heller. Splittringen blev uppenbar redan i frågan om vapenexport. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill med rätta skärpa reglerna för export.

Kom ihåg att vapenaffärer gjort Sverige till åtlöje inte bara genom skumraskaffärer med diktaturer, utan också genom mutskandaler och fuffens i affärer med växande demokratier som Sydafrika och Indien. Men vad hjälper den kritiken när Stefan Löfven sluter upp bakom Fredrik Reinfeldts linje om fortsatt statligt stöd till vapenexporten.

Stefan Löfven gjorde en slät figur i sin debattpremiär. Han blev lätt bortdribblad av Fredrik Reinfeldt i replikskiftet om ungdomsarbetslösheten, där Löfven mest lät arg.

Han blev synad om att han saknar besked om energipolitiken och ägd i frågan om ”pensionärsskatt” som han i praktiken inte prioriterar att sänka.

Gustav Fridolin försökte också sig på att låta samlande och statsmannamässig, men hade svårt att särskilja sig från de röda bröderna på varsin sida. Fast där Löfven och Sjöstedt var indignerade försökte Fridolin med Farbror Barbromys från lärarrummet om att satsningar alltid lönar sig samhällsekonomiskt.

Fredrik Reinfeldt har lagt sig till med en statsmannamässighet och auktoritet som gör att han lätt avfärdade Löfven. Hans problem är snarare att inget av de borgerliga småpartierna utmärker sig.

Det dröjde till sista replikskiftet innan Göran Hägglund ens var rolig. Annie Lööf höll konstant med andra fast i vagare termer. Att som Jan Björklund istället för att svara på Jonas Sjöstedts kritik läxa upp Sjöstedt för att diskussionen gällde kommunalisering, inte hur företagen driver skolor, borde rendera kvarsittning. Över huvud taget är det enerverande i sådana här debatter hur sällan någon svarar på aldrig så relevanta frågor.

Alliansen har en annan fråga att besvara. Vad vill de gå vidare med? Skattesänkningar är osäkra. I välfärden verkar det mer handla om att bevara den valfrihet som finns, snarare än att utöka den. De verkar piggare på att varna för motståndarens skattehöjningar och valfrihetsinskränkningar än av att gå vidare själva. Det håller inte i nästa val.

Jimmie Åkesson försökte koppla det mesta till invandringen. Det var synd att ingen av de övriga tog tillfället i akt att tala för värdet av öppenhet. Liksom integritet och andra frihetsfrågor fanns de inte på kvällens agenda.

Mattias Svensson, Editor/Redaktör Neo