KD: Svenska familjer kräver mer valfrihet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-05-01 | Publicerad 2012-04-30

Inte bara röda flaggor vajar den 1 maj. I Uppsala samlas för åttonde året i rad det största tåget under parollen frihet för familjen.

Inte bara röda flaggor vajar den 1 maj. I Uppsala samlas för åttonde året i rad det största tåget under

parollen frihet för familjen. Där låter vi ropen från folket höras. Från föräldrar som vill ta tillbaka

den makt som politiker tagit ifrån dem. Från dem som inte vill politiskt överförmynderi. Från dem

som ser att arbetslinjen behöver kompletteras med en relationslinje.

Sedan den 1 juli 2008 har hälften av Sveriges småbarnsföräldrar fått lite mer rättvisa och

ökade ekonomiska möjligheter att kunna välja att själva ordna omsorgen om sina små barn.

Vårdnadsbidraget ger 3000 kronor per månad och barn förutsatt att annan kommunal barnomsorg

inte nyttjas.

Men fortfarande har kommunpolitiker rätt att förhindra småbarnsföräldrar att välja vårdnadsbidrag.

Bara drygt hälften av Sveriges 1–3-åringar bor i de drygt 100 kommuner där föräldrarna tillåts välja

vårdnadsbidrag.

Under 2011 erhöll 8 568 barn vårdnadsbidrag under någon period av året. Det är nästan 5 procent

eller var tjugonde 1–3-åring i de drygt 100 kommuner som hittills infört vårdnadsbidraget.

Vi kan idag presentera en ny opinionsmätning från Novus (april 2012) som visar att 83 procent av

svenska folket anser att alla föräldrar ska ha samma rätt till att själva ombesörja barnomsorgen –

oavsett var i Sverige de bor.

På frågan: ”Anser du att alla föräldrar ska ha samma rätt till vårdnadsbidrag, oavsett vilken kommun

man bor i?” svarar 86 procent av Alliansens sympatisörer och 78 procent av de Rödgrönas

sympatisörer ”ja”. Samma undersökning visar att en majoritet, 65 procent, anser att stödet till

föräldrar som själva ombesörjer barnomsorgen ska höjas eller ligga kvar på samma nivå som idag.

Undersökningen visar också att socialdemokraterna inte har stöd för den familjefrånvända politik

som de bedriver. 77 procent av socialdemokraterna anser att alla föräldrar ska ha samma rätt till

vårdnadsbidrag. Trots det stretar socialdemokrater emot i alla de kommuner som ännu inte infört

något stöd för de föräldrar som vill vara hemma lite längre med sina små barn. Frågan är naturligtvis

om Socialdemokraterna under Stefan Löfvéns ledning kommer att fortsätta motarbeta familjen?

Av arbetarna svarar 84 procent att alla föräldrar ska ha samma rätt till vårdnadsbidrag oavsett var

man bor. Men trots att en stor majoritet önskar större flexibilitet i arbetslivet och möjlighet till

lite extra tid med barnen är svaret från både gamla och nya arbetarpartier tystnad. Gömda bakom

parollen om arbetslinjen och retoriska dimridåer om femtiotalets samhällsstruktur hörsammar de inte

familjernas behov.

Sverige har ett av världens högsta deltagande i arbetslivet för kvinnor. Vi har en föräldraförsäkring,

tillgänglig för både mammor och pappor, en väl utbyggd barnomsorg som gör det möjligt att

kombinera familj och arbete. Det är något vi ska vara stolta över.

Men dagens småbarnsfamiljer vill varken gå tillbaka i tiden eller stå stilla. Med arbetslinjens fana

högst vajande förväntas alla arbeta mer alltid. Oavsett fas i livet. Oavsett arbetsbördan i livet utanför

arbetslivet. Ekvationen går inte ihop och den psykiska ohälsan fortsätter att öka, framförallt hos

kvinnor. Därför måste arbetslinjen kompletteras med en relationslinje. Vi måste göra det möjligt att låta barnens behov få gå främst. Inte för att vi inte ska ta gemensamt ansvar och bidra med det vi

kan, utan för att det är just det föräldrar gör. På i stort sett livets alla områden är vi umbärliga. Som

föräldrar är vi oumbärliga. Inga kan som föräldrarna ge den kärlek, fostran och trygghet som lägger

grunden för en trygg uppväxt.

Mer valfrihet. Mer flexibilitet. Mer rättvisa. Så att föräldrar i hela landet kan forma sin vardag

under de första viktiga åren i barnets liv. Det är vad svenska folket ropar efter. Och det är vad

kristdemokraterna på 1 maj svarar.

Emma Henriksson

Mikael Oscarsson