Arkelsten blev för riskabel för Reinfeldt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-04-20

Mikael Sundström, statsvetare: Arkelsten var möjligen en habil partisekreterare i blidväder – om ens det

Fredrik Reinfeldt och Sofia Arkelsten var enligt uppgift harmoniskt eniga om att hon skulle avgå som partisekreterare med omedelbar verkan. På samma sätt är en vanlig arbetstagare som går in till chefen och får reda på att han fått sparken givetvis helt enig med chefen att han just fått sparken. Reinfeldt gjorde inga allvarliga försök att tona ned vad som är en ögonbrynshöjande burdus hantering. Arkelsten gavs inga möjligheter att över att antal månader indikera, och sedan gradvis förbereda sin avgång vilket är uppseendeväckande när det trots allt är långt kvar till nästa val. Uppenbarligen var Reinfeldt beredd att ta den politiska kostnaden som följer när ett tungt namn så här bryskt kickas utför trapporna – det om något tyder på ett akut raserat förtroende.

Arkelsten var möjligen en habil partisekreterare i blidväder – om ens det. I skuggan av det socialdemokratiska haveriet 2011 lyckades hon ändå spotta ur sig en glänsande groda som drog medialjusets till sig, när hon påstod att Moderaternas föregångare Allmänna valmansförbundet var drivande när det gällde att införa fri och lika rösträtt.
Det påstås att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet i reklamvärlden. Det må vara hur det är med den saken, men i den politiska sfären är det definitivt oriktigt, och en partisekreterares arbete går i stor utsträckning ut på att försöka sätta spinn på nyheter för att få rätt sorts uppmärksamhet. Det breda löje som följde hennes uttalande, och som förvärrades av hennes försök att kvalificera och förklara det, tyder på en grundläggande stumhet i fingertopparna som hennes företrädare Schlingmann inte led av. Hon har helt enkelt inte fungerat i den mediaspinnande roll som är ett nav i partisekreteraruppdraget.

Paradoxalt nog kan hennes tillkortakommanden förmodligen härledas till en närmast fanatisk partilojalitet, något som annars måste anses som en betydande tillgång. Genom att tro så hårt på sitt parti, blev ett (illa underbyggt) försvar av Moderaternas historia viktigare än strategiskt spinnande. Hennes som det skulle visa sig sista större utspel ger en liknande vink. Oppositionen har länge kunnat ge Moderaterna tunga kroppsslag för deras ovilja att öppet redovisa alla privata bidragsgivare. Istället för att krypa till korset trots att det kunde drabba partikassan, valde Arkelsten istället att gå på offensiven och peka ut partilotterier (läs: stor inkomst för socialdemokraterna) som långt viktigare att få bukt med. Naturligtvis är det lätt att tänka sig hur det under åren gnisslats tänder i det moderata högkvarteret över detta socialdemokratiska ymnighetshorn – och över hur oppositionen med sina pockande förslag om öppen redovisning samtidigt utmanar en motsvarande viktig moderat inkomstkälla. Men oavsett hur orättfärdigt Arkelsten tyckte att detta sakernas läge var så ingick det i hennes jobb att inse att hennes utspel inte gick att sälja till de breda väljarskarorna, utan (orättvist eller ej) måste uppfattas som både egennyttigt och småaktigt.

Troligen var detta en starkt bidragande anledning att Reinfeldt fick nog. Moderaterna vill och måste uppfattas som samhällsbärande; ett parti som inte bara ser till enskilda gruppers väl och ve utan är beredda att gynna hela sverige, hela det demokratiska systemet, hela ekonomin. Detta var Schlingmanns snilledrag, som Arkelsten uppenbart haft svårt att förvalta.
Moderaternas blidväder tog abrupt slut i och med Håkan Juholts avgång. Sedan dess har de dåliga nyheterna och de mediala utmaningarna hopat sig. Att möta detta stormiga hav med en person vid rodret som har svårt att agera trygg spinmeister hade inneburit en påtaglig risk. En risk som Reinfeldt av förklarliga skäl inte ville ta.

Mikael Sundström