Breiviks manifest borde ha sänts i tv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-04-18
Maria Abrahamsson (M): En offentlig rättegång måste kunna följas av alla
Mindre än en vecka efter Anders Behring Breiviks attentat den 22 juli mot den norska statsapparaten och Arbeiderpartiets lägerfirande ungdomar på Utøya, dristade jag mig till att anta att norsk domstol, när det blev så dags, skulle besluta att huvudförhandlingen mot Behring Brevik skulle vara offentlig. Påhoppen och anklagelserna lät inte vänta på sig fast jag bara försynt påpekade att Norge – till skillnad från Sverige – faktiskt har möjlighet att tv-sända rättegångar. Ja, eftersom det svenska över 60 år gamla (!) fotograferingsförbudet i rättssalar lyckligtvis inte gäller där.
För mig är det självklart att när en rättegång är offentlig ska den också kunna följas av varje intresserad medborgare, inte bara av det fåtal som råkar få plats i rättssalen. Hoppingivande nog verkar detta vara en uppfattning som delas av Sveriges Television. På annat sätt kan jag inte tolka SVT:s heldagsutsändning av den norska rikskringkastingens (NRK) direktbevakning av den första rättegångsdagen i måndags mot Anders Behring Breivik i Oslo tingsrätt.
Så fegt bara att SVT nöjer sig med att åka snålskjuts i stället för att aktivt lobba för tv-bevakning av uppmärksammade rättegångar här i landet.
Under de år som jag har drivit frågan om en möjlighet att tv-sända rättegångar i svenska domstolar har min utgångspunkt hela tiden varit att domstolen ska ha makten över kamerorna och själv bestämma om och i vilken form rättegången ska tv-sändas. En ordning som på nära håll nu praktiseras av rättens ordförande i Oslo tingsrätt.
Det kan verka okänsligt mot de överlevande brottsoffren och deras anhöriga, men utgångspunkten för rättegången i Norge mot en av vår tids värsta massmördare är inte att vare sig parterna eller allmänheten ska skonas från plågsamma upplevelser av rättegången. Nej, den rättsliga processens syfte är att skapa klarhet i målet så att rättvisa kan skipas. Där av domstolens beslut i går att låta Anders Behring Breivik idka högläsning ur sitt besynnerliga opus, trots att många av de åhörare som valde att stanna och lyssna garanterat mådde illa av det.
Rättens beslut var klokt och professionellt riktigt. Inte minst med tanke på de frågetecken som behöver rätas ut efter att två rättspsykiatriska undersökningar har landat i helt olika uppfattningar om Behring Breiviks psykiska hälsotillstånd.
Ändå beklagar jag att omvärlden fick nöja sig med radiosändningen och inte via tv kunde ta del av Behring Breiviks hela skildring av sina motiv till attentaten den 22 juli. Och det handlar inte om att jag är mer medietörstig än andra. Däremot inser jag, i likhet med Anders Behring Breiviks advokat Geir Lippestad, att vittnesmålet kan betyda mycket för rätten just när det gäller att avgöra om den åtalade är tillräknelig och därmed kan dömas till lagens strängaste straff.
Öppenhet och insyn är grundläggande för förtroendet för all myndighetsutövning och i synnerhet för den maktutövning som sker i domstol. Därför måste vi ibland stå ut med att mördare och terrorister ges möjlighet att sprida ondskefull propaganda och smutskasta sina verkliga eller inbillade motståndare. Så länge ordningen i rättssalen inte störs och respekten för domstolen inte kränks har även de värsta brottslingarna rätt att försvara sig. Det gäller även Anders Behring Breivik, för med grundläggande rättsstatliga principer går det inte att kompromissa.
Maria Abrahamsson