Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

Framtiden tillhör den framgångsrika flickan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-02-29

Johnny Munkhammar (M): Fattiga får det inte bättre för att alla andra får det sämre

En flicka kommer i unga år till Sverige från ett land i våld och kaos, tillsammans med några i sin närmaste familj. Hon lär sig snabbt svenska och klarar skolan bra. När hon blir lite äldre jobbar hon extra som diskare på restaurang och senare även som servitris. Hennes intresse för design blir allt tydligare och hon går extra kurser och får praktisera på designföretag. Till slut startar hon ett eget företag, arbetar 70 timmar i veckan och med tiden går det bra. Hon har kunnat anställa fyra personer och tar ut en relativt hög lön.

För mig är detta en fantastisk berättelse, om en person som tar sig från enkla förhållanden till ett bättre liv. För sin relativt höga inkomst konsumerar hon saker hon aldrig förr kunde – något restaurangbesök, någon resa. Därtill betalar hon av studieskulder och hjälper vissa äldre släktingar. Det som händer i denna kvinnas liv händer ständigt i Sverige, vi har god social rörlighet. Men jag vill att den ska bli bättre. Vi behöver göra det möjligt för fler att lyckas, att utforma sina liv efter egna önskemål.

Mot detta står en politisk vänster som talar högljutt om inkomstskillnader, eller ”klyftor” i samhället. De anser att denna kvinna är problemet, hon tillhör plötsligt ”de rika”, de som ”sliter isär” landet. Därför vill man göra den typen av resor som flickan gjorde svårare, genom att försvåra företagande. Till det vill man höja skatterna kraftigt, så lönsamheten för arbete sjunker. Hon ska helst stanna kvar på samma standard som när hon jobbade extra som diskare.

LO presenterade i dag, den 29 februari, en årlig rapport som visar hur en godtycklig grupp, en handfull personer de benämner ”makteliten” har det. Varje år visar det sig att de har väldigt höga inkomster och förmåner. Med denna minimala grupps villkor som argument vill man stänga möjligheterna att lyckas väl för alla andra – inte minst för flickan som har kämpat hela livet för något bättre. Socialdemokraten Peter Persson har i Riksdagen angett att 100 procent är den yttersta gränsen för skattehöjningarna.

Det kommer alltid att finnas stunder då vi behöver hjälp och stöd. Är man sjuk behöver man vård. Blir man arbetslös behöver man stöd att komma igen. Men ingen vinner på att hamna i bidrag för evigt. Och ingen vinner på att vi stänger dörrar för alla som vill komma någonstans, som försöker utveckla sina liv. Ska vi för att bekämpa alla skillnader hindra fler att göra som Zlatan? Är det fel av honom att sticka ut, att ha förbättrat sitt liv? Sätter vi upp fler hinder, i syfte att avskaffa alla skillnader, tar vi också bort förebilderna.

Problemet är inte de som lyckas ta sig ur fattigdom och får det bättre – det finns ingen anledning att hålla tillbaka dem som lyckas. Problemet är de som finns kvar i fattigdom. De får det inte bättre genom att alla andra får det sämre. I dag har alla inkomstgrupper högre inkomster än 1980, men de fördelades lite jämnare då. Några har fått ökningar med 5 000 kronor, några med 3 000. Inkomsterna har ökat, men olika snabbt. Tycker vänstern att det var bättre 1980, att alla hade lägre inkomster bara de var jämnare fördelade?

Socialdemokraterna vill höja EU:s högsta marginalskatter och göra extra arbete, utbildning och företagande mindre lönsamt. Ambitionen att bromsa framåtsträvande är skadlig. Men vi behöver framför allt öppna dörrar bland de lägsta inkomsterna. För många i utanförskap, exempelvis med försörjningsstöd, lönar det sig inte alls att gå från bidrag till arbete. Tack vare jobbskatteavdraget har lönsamheten ökat, men fortfarande blir man av med lika mycket i bidrag som man får i lön om man börjar jobba.

Fortsatt sänkta skatter för låginkomsttagare är därför viktigt, kombinerat med bidragsreformer, för att öppna dörrar framåt. Att underlätta företagande och öka kvaliteten i skolan likaså. Och vi måste bestämt undvika att peka ut den framgångsrika flickan som Sveriges stora problem – hon är tvärtom löftet, och det är framgångar som hennes vi behöver fler av.

Johnny Munkhammar