Diktatorerna använder FN för sina egna syften

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-02-07 | Publicerad 2012-02-06

Debattören: Sluta samarbeta med förtryckare – bilda ”demokratiernas förbund” i stället

Den syriska diktaturen begår massmord på sin egen befolkning. Över 5 000 personer har slaktats hittills. Förtryckaren Bashar al-Assad bombar helt enkelt sönder och samman de människor som har mage att säga sin mening om att han styr över dem.

I lördags skulle FN:s säkerhetsråd anta en resolution om detta. Texten handlade inte om att gå in i Syrien med militära medel. Utan den uppmanade envåldshärskaren att lämna över makten till sin ställföreträdare och att regeringen skulle anta den fredsplan som Arabförbundet lagt fram. Men Ryssland och Kina sa nej. Så det blev ingen resolution.

Som permanenta medlemmar i säkerhetsrådet har Ryssland och Kina rätt att stoppa alla sådana beslut i Förenta Nationerna. Det innebär att två diktaturer med olika grad av eget inhemskt förtryck har makt att låta andra diktaturer begå våld på den egna befolkningen. Med FN:s goda minne. Och vi, resten av det internationella samfundet, har gett dem den rätten.

Det finns en rad spekulationer om varför Kina och Ryssland agerar som de gör. Kina vill kunna fortsätta med sitt eget förtryck, medan Ryssland, som inte har någon isfri hamn på sitt eget territorium, vill försäkra sig om fortsatt tillgång till hamnen i syriska Tartus för sin Medelhavsflotta, samtidigt som Putin vill sätta käppar i hjulet för allt som liknar amerikansk maktutövning.

Nyanserna i de exakta bevekelsegrunderna bakom vetona är mindre intressanta. För de är bara uttryck för ett underliggande mönster, där förtryckare använder FN för att främja sina intressen. Inte sina länders, utan sina egna.  

FN bygger på principen att alla stater är suveräna och likställda. Det innebär att staters rättigheter går före människors, oavsett om staterna styrs av galna massmördare eller om de är liberaldemokratiska rättsstater.

Det är därför inte första gången som diktatorer använder FN som plattform för att främja sina egna intressen. I stället är det något som pågår hela tiden, sedan decennier tillbaka. Med FN och folkrätten som skydd har despoter kunnat förtrycka och förnedra, plåga och döda.

När FN i fjol tog beslut om att upprätta en flygförbudszon över Libyen och därmed bidra till att Ghadaffis regim föll var det många som menade att FN:s kritiker har fel, att systemet fungerar. Enligt principen om att världssamfundet har en skyldighet att skydda ett lands befolkning när dess regering inte kan eller vill det hade FN lyckats förhindra ett blodbad. Ryssland och Kina la ned sina röster i stället för att rösta nej.

Deras agerande i frågan om Syrien visar dock att Libyen var undantaget som bekräftar regeln. Det går inte att bygga en bättre värld med demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter tillsammans med regimer som inte bara förkastar dessa värden, utan som definierar sig själva och sin egen maktutövning i kontrast till dem. Och som inte tvekar en sekund när det gäller att hjälpa likasinnade att upprätthålla våldsstyret.

I Sverige vägrar vi se på FN med öppna ögon. Enligt utrikesminister Carl Bildt utgör organisationen en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är dags att vi slutar låtsas som att FN är något det inte är, som att det går att bygga en bättre värld tillsammans med dem som inte delar vår uppfattning om vad ”bättre” egentligen innebär. Vi skulle kunna börja med att göra skillnad mellan dem som bombar sin egen befolkning och dem som inte gör det. Och bilda ett demokratiernas förbund.

Fredrik Segerfeldt